Taggar

Som vanligt fungerar bloggen på precis det sättet som den ofta gör: terapi. Det är lite sådär, att jag skriver bara här när jag antingen är lycklig och någonting spännande har hänt eller som nu, då jag är mindre lycklig och helst av allt vill skrika ut till hela världen och säga åt den att älska mig.

 

Så, vad är det nu som är fel? Ofta blir det såhär fel när jag tittar på bilder. Jag menar, det är inte alltid det blir såhär fel och ibland kan det även bli såhär fel utan de där bilderna, men det är faktiskt ofta bilderna som spelar in. Bilder på mig själv, såsom jag ser ut. Bilder som jag vill photoshopa ner till en storlek 38 och önska att jag skulle kunna visa mig i bikini utan att varje gång tänka att "hur kan någon rimligtvis vara så oerhört stor?". Bilder där jag bara känner att jag helst vill sjunka genom jorden och önska att vi kunde kapa av halva mig, eller åtminstone en tredjedel. 

 

Jag håller för tillfället på att spela teater. Jag tycker det är jättekul och det är roligt att för en gångs skull få vara någon som är så självupptagen att det inte finns någon annan i världen som är så vacker. Samtidigt så ska jag inte förneka att tankarna ändå dyker upp "Det här är det mest orelistiska förhållandet i världshistorien" och inte på grund av karaktärernas personligheter utan på grund av mitt utseende. Mitt utseende som jag låter gestalta min karaktär. Det gör inte min karaktär rättvisa och det finns definitivt ingen sanning i att karaktärens fästman skulle bli så löjligt kär i ett sådant utseende. Det är inte rimligt. Och jag vet, jag vet, det kanske är en dum tanke och jag önskar så innerligt att den inte skulle finnas där. Men den finns där. Jämt. I varenda ögonblick då vi spelar. "Det här är inte rimligt, ingen i dess fulla sinnes bruk skulle falla head over heels för ett sådant utseende".

Jag tittar på mina studentfoton och allt jag önskar är att det där vore någon annan. Hur jag på något sätt känner igen mig själv i bilderna men samtidigt undrar, "Hur är det möjligt? Hur är det möjligt att det där är jag?". Det är så många som säger emot mig hela tiden om jag säger något om mitt utseende men jag undrar varför. Varför är ni så snälla när den uppenbara sanningen är att jag ser ut som hej kom och hjälp mig?

Jag önskar att jag kunde titta på mig själv och se någon som jag är stolt över, på samma sätt som jag kan tänka på mig själv och vara stolt över den jag är. Vad jag har lyckats med och hur mycket jag engagerar mig i saker och ting. Men jag kan inte det. Det enda jag ser är en tjock människa som har förlorat greppet om vad som är vackert i samhället. 

Jag vet själv varför det här är ett så oerhört stort problem för mig själv. Jag vet att det beror på att jag vet att jag aldrig kommer att bli älskad om jag ser ut som jag gör just nu. För det är så det är. Men ett utseende som mitt kommer det aldrig finnas någon som faller för den jag är. Hur mycket jag än kämpar bakom fasaden för att visa vem jag verkligen är så kommer det aldrig att komma fram i det skal jag befinner mig i. Allt jag någonsin vill i livet är att få bilda familj med någon jag älskar och som älskar mig. Känna glädjen i de vardagsting som finns. Att få åka bil och prata, eller se en film ihop. Jag vill bilda familj med någon som älskar mig. Jag vill gifta mig och få barn och leva hela mitt liv med honom. Men just nu känns det helt overkligt. Det finns inte, det kommer aldrig att finnas. Om inte jag kan ändra mitt utseende. Om jag inte kan bli en storlek 38. Jag vet att det låter helt absurt men det är så det är. Jag önskar att det inte vore så men det är så.

 

Jag drömmer om att få köpa ett par höga svarta jeans och få bära dessa och känna mig snygg. Känna mig vacker. Ungefär såhär: