Så satt jag där med ett antagsbesked i handen och var glad och lycklig. Jag hade kommit in. Nu var det där nog visserligen ingenting jag egentligen var orolig för. Jag visste att jag hade kommit in, intagspoängen för CIS var inte vidare höga och dessutom hade jag högsta betyg. Det gick inte att få ett nej. 

 

Jag gissar dock på att det var annorlunda för många andra, som nervöst öppnade svarskuvertet och antingen jublade av lycka att de hade klarat gränsen eller långsamt insåg att de inte hade kommit in på sitt förstahandsval, nej kanske inte ens andrahandsvalet. Kanske fick många senare besked om att de hade kommit in på reservintag.. Eller så fick dem de inte. I vilket fall som så brydde jag mig helt ärligt talat inte särskilt mycket vid tillfället. Jag hade kommit in och det var det absolut viktigaste.

 

Jag förstår att det är många 16-åringar som under sommaren har upplevt exakt samma sak och jag önskar och hoppas att de allihopa har fått de besked som de ville ha. Något jag inte tänkte på då jag fick mina gymnasiebesked var att jag tre år senare skulle sitta i exakt samma sits, men att den denna gång skulle vara mycket osäkrare. 

 

Jag är reservplacerad. Och dessutom med ganska kassa placeringar. På tresiffriga placeringar. Det talar sitt tydliga språk, det blir ingen läkarutbildning för mig i år. Gör det mig ledsen? Ja. Gör det mig lättad? Ja. Gör det mig besviken? JA. Jag är ledsen, jag är lättad, jag är besviken, jag är förvirrad och kanske framförallt: Jag är osäker. Kommer mina 21,8 verkligen att räcka till att bli antagen till våren? Det enda jag kan hoppas är att jag om ett halvår tittar tillbaka på det här blogginlägget och suckar av lättnad. Jag kom in. Jag ska bli läkare.

 

Men till den stunden kommer så är jag reservplacerad med få chanser att komma in. Kanske är det bäst så, jag vet inte. Men det är jobbigt. Det är skönt. Det är allt på en gång. 

Såhär nästan en månad efter min studentexamen har jag äntligen börjat göra något som jag önskat att jag hade kunnat göra tidigare. Jag har börjat ta hand om mig själv. 

 

Och det är så skönt. Att få unna sig själv lite, och inte bara känna krav från skolan om att klara av allting, hinna allting och samtidigt ha ett liv utanför det hela. Någonting kommer i kläm, för det finns inte tid för allt man vill. Trots att jag även nu känner att jag inte har tid för allt det jag vill göra så finns ändå tiden där för saker som man borde göra. Jag tar hand om mig själv, jag umgås med mina kompisar och samtidigt jobbar jag. Vila hinner jag inte, men det hann jag inte innan heller och nu får jag dessutom göra en massa roliga saker samt jobba.

 

När vi ändå talar om jobbet kan jag ju passa på att skriva ett par ord om det här på bloggen, eftersom jag faktiskt inte har gjort det ännu. Jag trivs. Jag trivs jättebra. Visst är det slitigt och visst är det jobbigt, och visst. I vissa stunder önskar jag att jag inte hade behövt göra en del saker.. Men överlag? Överlag trivs jag. Det är roligt att träffa de äldre och trots mycket ensamt arbete har jag roliga arbetskollegor (här höll jag på att skriva klasskamrater, jag har nog inte kommit ur skolan så mycket som jag trodde..). Jag trivs. Det är bra. Livet är, trotts mitt föregående inlägg, bra. Jag har bestämt mig för att börja må bra och då ska jag också göra det. Självklart kommer jag alltid att ha deppiga dagar, det ligger i min och alla andras natur, men jag hoppas att jag kan vända det till något positivt. Kämpa ännu hårdare. Precis som Oscar Linnros säger i sin låt:

Sträcker upp mina händer
Tror att det här kan vara början på nått stort
Jag står precis på gränsen
Horisonten är nån annans konstruktion

Brukade hata mig själv
Måndag-fredag blev en kedja kring min fot
Men det är nånting ikväll
Som får mig att tro att vi kan gå

Genom eld
Bara för kväll
Håll den tänd
Vi kan gå I eld

Som vanligt fungerar bloggen på precis det sättet som den ofta gör: terapi. Det är lite sådär, att jag skriver bara här när jag antingen är lycklig och någonting spännande har hänt eller som nu, då jag är mindre lycklig och helst av allt vill skrika ut till hela världen och säga åt den att älska mig.

 

Så, vad är det nu som är fel? Ofta blir det såhär fel när jag tittar på bilder. Jag menar, det är inte alltid det blir såhär fel och ibland kan det även bli såhär fel utan de där bilderna, men det är faktiskt ofta bilderna som spelar in. Bilder på mig själv, såsom jag ser ut. Bilder som jag vill photoshopa ner till en storlek 38 och önska att jag skulle kunna visa mig i bikini utan att varje gång tänka att "hur kan någon rimligtvis vara så oerhört stor?". Bilder där jag bara känner att jag helst vill sjunka genom jorden och önska att vi kunde kapa av halva mig, eller åtminstone en tredjedel. 

 

Jag håller för tillfället på att spela teater. Jag tycker det är jättekul och det är roligt att för en gångs skull få vara någon som är så självupptagen att det inte finns någon annan i världen som är så vacker. Samtidigt så ska jag inte förneka att tankarna ändå dyker upp "Det här är det mest orelistiska förhållandet i världshistorien" och inte på grund av karaktärernas personligheter utan på grund av mitt utseende. Mitt utseende som jag låter gestalta min karaktär. Det gör inte min karaktär rättvisa och det finns definitivt ingen sanning i att karaktärens fästman skulle bli så löjligt kär i ett sådant utseende. Det är inte rimligt. Och jag vet, jag vet, det kanske är en dum tanke och jag önskar så innerligt att den inte skulle finnas där. Men den finns där. Jämt. I varenda ögonblick då vi spelar. "Det här är inte rimligt, ingen i dess fulla sinnes bruk skulle falla head over heels för ett sådant utseende".

Jag tittar på mina studentfoton och allt jag önskar är att det där vore någon annan. Hur jag på något sätt känner igen mig själv i bilderna men samtidigt undrar, "Hur är det möjligt? Hur är det möjligt att det där är jag?". Det är så många som säger emot mig hela tiden om jag säger något om mitt utseende men jag undrar varför. Varför är ni så snälla när den uppenbara sanningen är att jag ser ut som hej kom och hjälp mig?

Jag önskar att jag kunde titta på mig själv och se någon som jag är stolt över, på samma sätt som jag kan tänka på mig själv och vara stolt över den jag är. Vad jag har lyckats med och hur mycket jag engagerar mig i saker och ting. Men jag kan inte det. Det enda jag ser är en tjock människa som har förlorat greppet om vad som är vackert i samhället. 

Jag vet själv varför det här är ett så oerhört stort problem för mig själv. Jag vet att det beror på att jag vet att jag aldrig kommer att bli älskad om jag ser ut som jag gör just nu. För det är så det är. Men ett utseende som mitt kommer det aldrig finnas någon som faller för den jag är. Hur mycket jag än kämpar bakom fasaden för att visa vem jag verkligen är så kommer det aldrig att komma fram i det skal jag befinner mig i. Allt jag någonsin vill i livet är att få bilda familj med någon jag älskar och som älskar mig. Känna glädjen i de vardagsting som finns. Att få åka bil och prata, eller se en film ihop. Jag vill bilda familj med någon som älskar mig. Jag vill gifta mig och få barn och leva hela mitt liv med honom. Men just nu känns det helt overkligt. Det finns inte, det kommer aldrig att finnas. Om inte jag kan ändra mitt utseende. Om jag inte kan bli en storlek 38. Jag vet att det låter helt absurt men det är så det är. Jag önskar att det inte vore så men det är så.

 

Jag drömmer om att få köpa ett par höga svarta jeans och få bära dessa och känna mig snygg. Känna mig vacker. Ungefär såhär: