Abstinensbesvär.
Jag. Saknar. Min. Iphone. Och dessutom äckligt mycket. Stirrar ondskefullt på min gamla telefon som just nu får hoppa in och vikariera och funderar och tänker på när jag skrev det
här blogginlägget. Hur snabbt man vänjer sig vid teknikens under och hur lätt det är att glömma bort hur det en gång var. Tittar på skärmen. På upplösningen. På det faktum att internet ännu inte är uppfunnet på telefonen. Tänker på hur fin jag tyckte att den en gång var. Hur alla trodde att den hade touch. Den. Är. Så. Inte. En. Iphone. Huhh. Jag saknar min vita underbaring. Som jag kan göra allt med. Lyssna på musik, titta upp namn på filmstjärnor, kolla facebook två gånger i minuten, underhålla mig med spel, ta bilder man faktiskt ser någonting på etc. etc. Åh. Kom hem vita underbara telefon. Vi börjar om igen.
Uppdatering: För er som inte visste detta är alltså telefonen på lagning och förväntas återkomma om ungefär en vecka. He. En vecka. Hur ska jag överleva?
Att köpa matvaror med sin far.
Efter mycket om och men stiger vi ut ur bilen. Ja, för det där med att hitta en parkeringsplats som platsar är inte det allra lättaste. Och när vi väl hittar en rad (ja, säkerligen 4-5 lediga rutor i rad) skall vi istället tränga oss in mellan två bilar. Jahaja tänker jag och accepterar väl detta samtidigt som min älskade far stiger ut för att hämta kundvagnen. Allt är frid och fröjd tills pappa traskar in med kundvagnen i butikens öppning och tvärnitar. Blockerar. Hindrar. Säg vad ni vill. Bakomvarande kunder kunde inte komma förbi och detta var tydligen den mest ultimata platsen för att läsa inköpslistan. Så vi läste inköpslistan, som för övrigt skulle kompleteras med middagsmat för vi firade ju trots allt min mamma senare på kvällen, och spatserade sedan bort mot byggvarorna för att inhandla lampolja. Och någonstans här börjar jag inse att sen jag handlade sist med pappa har antingen jag blivit en van matshoppinghandlare (det bör tilläggas att pappa och jag inte har storhandlat själva på säkert två år) eller så har min pappa blivit något förvirrad. För efter att vi slutligen hittat lampoljan skall vi spatsera tvärs igenom butiken för att hitta hushållspapper. Som ligger i slutet av butiken. Jag försöker på något sätt få fram att det kanske vore lättare att helt enkelt följa det tänkte varvet moturs men pappa travar glatt iväg och jag följer väl något mindre glatt efter. När vi hittat detta ska vi sedan inhandla nästa punkt på listan. Och sådär fortsätter det. Listan skall bockas av punkt efter punkt, i ordning, och detta innebär att vi med största sannolikhet ägnar trettio minuter åt att trava fram och tillbaka i en butik som är större än vad de flesta matvarubutiker brukar vara. Efter detta är vi inte klara. Långt ifrån. Istället upprepar vi samma procedur ytterliggare en gång för att sedermera inhandla de resterande matvarorna. Någonstans här börjar jag visserligen bli lite smått irriterad men kan inte hjälpa att finna det komiska i att vi helt enkelt bildar oss ett eget varv, som totalt strider mot det varv som alla pedagogiska psykologer inom matvaruvärlden skapat. Fram och tillbaka, fram och tillbaka. Och trots detta älskar jag min pappa, högt. Men att shoppa matvaror med honom befinner sig långt ner på min prioriteringslista. Mindre oorganiserad människa när det gäller matvarushopping får man leta efter.
Min porrnovell.
Eller ja. Min och min. Min man lånade ut den till mig (kanske som ett löfte att återvända snart igen, jag ser det ju åtminstone som detta) och på svenska kallas den allmänt för Femtio nyanser av honom (Se: Fifty shades of Grey) eller som jag numera kallar den: Min porrnovell.
För alltså. När jag läser denna pendlar jag mellan att halvt om halvt gömma mig bakom täcket, eller händerna. eller kudden, eller vad jag nu har tillgängligt, skratta högt och se allmänt bestört ut. Nu snackar vi alltså porrnovell. GROV porrnovell. Inget sådant där halvfjantigt om en stor lem. Nejnej. Här är det utförliga beskrivningar med diverse invecklade detaljer. Och huvudkaraktären har en förkärlek för ordet Herrejävlar. Och den våldtar både mitt sunda förnuft, min oskuldsfullhet OCH det litterära språket. Och ändå så erkänner jag knappt att jag ju faktist måste läsa färdigt den, för jag lägger ju liksom inte ifrån mig böcker som jag påbörjat (förutom en enda bok i hela mitt liv. Jag läste två kapitel och dog av tristess) Och så håller jag på så där, och tyvärr blir det bara värre och värre. Det går utför. Så med äcklad fascination läser jag vidare i boken och kan inte låta bli att fundera: VEM vill stå för att ha skrivit den?
Att säga hejdå till en vän.
Vi stod där en smula övergivna, vi som blev kvar. Och vinkade hejdå till tåget som rullade iväg och tog med sig min vän bort mot nya äventyr. Älskade älskade älskade vän som jag kommer sakna mer än vad jag tror att hon förstår. En av de första äkta Kalmarit-vännerna jag lärde känna, och en av de bästa jag någonsin haft. Det är lite vemodigt att se henne åka iväg mot Norge och ett nytt land med nya upptåg och upplevelser. Jag kommer att sakna dig min underbara, underbara man. Kom hem snart igen.
Efter ett psykiskt tårfyllt hejdå (även om jag inte grät en enda tår, för det är ju ändå en lycklig stund när man känner att vi börjar bli vuxna. Typ.) så satte jag mig i en bil och åkte hem till det ställe som alltid kommer att vara hem. Norra Öland. Ofta ville jag inte erkänna det, kan tycka att jag ibland nästan skämdes över att bo på ett sådant ställe. Men i efterhand saknar jag lugnet, naturen och den trygghet som fanns där. Jag vet att jag kommer att komma tillbaka på ett eller annat sätt. Sommarhus eller en vecka varje sommar, för Öland kommer alltid att vara hemma oavsett hur gammal jag blir. Att radera tio år som jag bott där permanent och ytterliggare sju som sommargäst är omöjligt. Hemma. Hemma är bra. Vad jag gjorde där spelar egentligen inte så stor roll, men det hade att göra med skratt och agerande och en och annan arrogant replik.
Man väljer sina vänner men inte sin släkt.
Av någon anledning har uttrycket dykt upp ett antal gånger den här veckan. Hur man föds in i en släkt man på samma gång älskar och hatar (fast ibland det ena mer än det andra) och hur vännerna är människorna man plockar för att de just får en att må bra. Hur de ibland är så mycket bättre än vad släkten någonsin kommer att vara, just på grund av detta. Att man väljer dem själv.
Jag kan inte ens längre räkna de otaliga gånger som en släkting har gjort mig ledsen, arg eller besviken. Hur de ibland är så okänsliga. Hur de skiter i mig. Hur de inte bryr sig. Hur ens eget kött och blod anser att man är mindre värd än en sten. De finns på båda sidor och tyvärr hänger de ju liksom med. Jag kan inte göra ett skvatt för att bli av med dem utan tvingas att konfrontera dem då och då. Även om det med vissa är den totala ignoranta sidan som gjort mig ledsen. Ibland funderar jag allvarligt på vad jag gjort för fel. Eller ja, jag gjorde det. Tills jag kom på att det faktiskt inte är mitt fel. Jag har försökt och jag tycker på många sätt att de flesta relationerna har legat på dem då jag varit den lilla. Ett barn kan inte förväntas upprätthålla relationer och det är t.ex. därför det är min skyldighet att uppräthålla relationer till mina syskonbarn. Ibland blir jag så ledsen. Hur har de mage att säga sådana saker, att göra sådana saker eller att totalt inte ens existera? Jag blir så ledsen. Och sedan blir jag arg på mig själv, hur kan jag tillåta dem att göra mig ledsen? Nej. Fan. Jag orkar inte gråta över spilld mjölk längre, gjort är gjort och varför skall jag lägga energi på människor jag inte tycker om bara för att jag har blodsband till dem? Nej. Det är inte hållbart så ärligt talat, tack och adjö. Jag hör av mig om jag absolut måste.
Men sedan finns det sidor av släkten som jag älskar. Som jag inte skulle vilja leva utan. Som alltid finns där, ett meddelande bort eller som jag verkligen försöker ta mig tid till. Som jag träffar på släktträffer eller åker tåg till. Som jag väljer att umgås med. Trots att de är släkt eller kanske för att de är släkt. Därför att jag älskar dem. Därför att de tillför någonting i mitt liv.
På precis samma sätt är det med mina vänner. Mina älskade, älskade vänner. Som jag inte skulle klara mig en dag utan. Som jag skulle dö för. Som jag kan ringa och träffa och prata. Som finns där, på precis samma sätt som jag hoppas att jag finns där för er. Ni är bra. Ni är min släkt.
Så varför kan jag inte ta de bra sidorna av släkten och fösa ihop denna med vännerna och bilda en helt ny stor jättefamilj. DET hade varit bra, det hade jag gillat. Så jag gör det nu. I mitt huvud. För jag orkar inte lägga en dag till på att vara ledsen över människor som inte tycker om mig. Puss älskade älskade ni, och för att bevisa hur mycket jag tycker om er passar jag för ovanlighetens skull på att bjuda på lite bilder. Den första har jag helt jätte burdust lånat av Sara. Jag hoppas att det är okej.
Höstpicknick med Emilie och Matilda. Bakom kameran finns Sara och så lite senare dök inga mindre än Joanna, Marina och Josse upp.
Och min älskade, älskade, älskade systerdotter Saga. Som jag tycker om henne.
Idag har det hänt en hel del viktigt.
Idag tog jag steget. Det första av många dvs. Jag har beställt en alldeles egen studentmössa. Efter en hel del sura miner och en himla massa pläderande om än det ena än det andra från en vääääääääldigt entuasiastisk kvinna. (Tjej. Översminkad flicka etc. etc.) Hon kläckte bland annat ur sig kommentaren att: "Ja, men köper du det dyra champagneglaset får du ju ett exklusivt kling (Glättigt glatt uttalades detta) på champagnefrukosten!" eller vad sägs om: "Men ska du inte ha någon TEXT på studentmössan? det är ju bara SÅÅÅÅ ovanligt". Själv gick jag mest och muttrade över allt krimskrams som de försökte pracka på mig. Kan NÅGON t.ex. tala om för mig VARFÖR jag skulle vilja ha ett rosa skydd för min studentmössa? (Neonreosa. Med glitter. Bara tanken gör mig rädd) eller vad sägs om ett par spetstrosor med studen 2013 på? Jo tack. Absolut. De och ett par kondomer med studen 2013 på så är vi redo för allt.
Skämt åsido. En mössa blev det, och ja. Det skall erkännas att det blev den dyrare varianten (Eller som kvinnan, tjejen, den översminkade flickan talade om för mig när jag frågade vad det var för skillnad på den dyra och den billiga varianten. "Den BÄTTRE menar du" ja eh. Den dyra. "Den BÄTTRE." Fint. Så jag köpte den bättre. Tyckte ändå, och ja jag gick nog på det, att det var bra fint med en ficka men allra mest gillade jag att den faktiskt satt skönt på och att den hade snygg skärm och kanske allra mest att kullen faktiskt stod upp, utan att säcka ihop som en annan potatissäck. På detta fick jag betala extra för en vanlig kokard (Idiotiskt.) och en grön programstrimma. Nöjd och glad är jag väl även om jag faktiskt tycker att priser på 650:- är lite overkill. Jaja.
Och mer då? Jo. jag har köpt ett klädesplagg för första gången på en månad: en tröja. En rosa tröja. Det känns ungefär lika mycket som jag som att köpa ett par fjädrar att sätta i håret. Och när vi ändå är igång så kör vi all in och satsar på chockrosa. Jag kan inte ens titta på den, men den tilltalade mig trots allt. (Kanske ville den bevisa att rosa faktiskt är fint trots att jag inte uppskattade det fantastiska mössöverdraget) och så sjöng vi lite, lärde ut grunderna i pianospel och fikade sönder oss på mackor och våfflor och mat. Och kaffe. Kaffe i massor. Kaffe är gott, gott, gott och livsnödvändigt. Trots detta drack jag sju koppar te igår. Så är det någonting som slår kaffe så är det nog te. Och kanske nyponsoppa.
Te, te, te. Och chips. Och dipp. Jag begav mig nämligen iväg för att kika på The Help hos CUF. Eh. Ja. Alltså, misstankarna om värvningen blir allt starkare för varje gång, men filmen var bra och likaså sällskapet. Och så i lördags var det minikörresa till Berga OCH gymnasiemässa. (Såhär när man börjar rabbla upp vad man faktiskt gjort inser man att man gör så mycket mer än vad man egentligen tror att man gör) Körresan och därmed konserten var lyckad. Och så var vi på ett underbart litet café och åt godare kladdkaka än vad jag gjort på länge. I missionskyrkan skrattade jag gott åt en del saker men uppskattade ändock det hela, mest för att det inte vara så.. ambitiöst. Vi var bra trots att vi inte behövde anstränga oss till max. Sent omsider kom vi hem, fullproppade av all mat och med en enda vilja: sängen. Efter en gymnasiemässa som var rolig (även fast min åldersnoja kanske inte direkt blir bättre av att 97:or.. (Herregud.) besöker mässan) och en underbart god vit kladdkaka hos Sara kvällen innan. Men nu ska jag sluta skriva om allt som ni inte finner det minsta intressant.
Godnatt och sov gott.
Så, okej. Jag bekänner.
Ja alltså, för att kunna skriva det jag tänker på så måste jag motvilligt (eller ja, egentligen kanske inte så jätte motvilligt) erkänna två saker om mig själv. Jag tittar på X-factor (när jag har tid) och jag är inne i en nästan skrämmande period av Katniss Everdeen and the Hunger Games (såpass illa att jag när jag gick omkring ute i skogen igår tittade upp och önskade att jag också kunde klättra i träd, och så låtsades jag och undrade över hur det skulle kännas att gå där och veta att 23 andra var på jakt efter mitt blod. Jag vet, det låter både lite.. perverst och annorlunda. Men ibland så styr man bara inte tankarna. Så är det.) Någonstans i all denna kombination så finns det en, eller kanske två, personer som fastnat i min hjärna. För det första. Skådespelaren som spelar Rue i Hunger Games. Otroligt söt liten flicka. Två. Awa i X-factor. Är det bara jag som ser samma person?! För att bevisa att jag inte är helt galen förser jag er med två bilder.
Eh. alltså. JAG tycker att de är extremt lika varandra. Var övertygad om att den enda var den andre och sådär.
En tanke om livet.
Sitter på en äng någonstans. Träden börjar få höstens alla färger och jag tänker på livet. På allt man tvingas bära. På olycka och lycka. Hur nya saker föds och andra dör. Jag ser fågelstrecken fara förbi samtidigt som de skriker till varandra. Det är höst och jag har min halsduk på mig. Jag funderar på livet och undrar vad som kommer att hända. När det kommer att hända. Filosoferar. Begrundar. Allt medan solen sänker sig och ytterligare ett fågelstreck flyger förbi. Vi ses i vår igen.
Julstämning.
I vanlig tradition sätter jag igång med julen redan i oktober. Det är ju så när man sjunger i kör att för att ni ska kunna lyssna på vackra julsånger i stämmor sådär framåt december så börjar vi öva nu. Inte mig emot. Julen är något härligt och jag bara längtar efter att få kura ihop mig i en soffa under jullovet och göra precis vad jag vill.
Trött trött trött
Det jag ser snurrar. Allt är blandat med ert härligt illamående. Matteprovet hann jag inte avsluta. Sjuttioelva läxor tills nästa vecka. Jag orkar inte. Min kropp orkar inte. Orkar inte allt ansvar och all press. Gnäller här och hoppas på att det snart vänder. Att jag blir piggare. Orkar mer. Att jag får uppleva det där som jag så hemskt gärna vill. Att julen blir något extra. Att allt blir något extra snart. Är det inte min tur att få vara lycklig? Samtidigt vet jag att tålamod lönar sig. Min tid kommer, självklart. Men just nu hänger allt bara över mig. Men det löser sig. Det gör det alltid. Och så kan jag ju alltid klaga lite här.
ett liv som student.
Eller ja. Jag studerar, pluggar, säkrar min framtid. Kalla det vad ni vill men jag begravar helt enkelt näsan i böcker. Samtidigt som det är oerhört kul ibland, att driva projektarbete till exempel. Det är roligt och speciellt när det går bra. Och just nu går det bra, det går framåt och uppåt och det utvecklas och det är bara så.. härligt. Annars är allting.. upp och nedvänt. I mitt eget liv mår jag nog ganska bra bortsett från denna ständiga trötthet som jag inte verkar lyckas fly från. Ja alltså. Ointressant inlägg, bry er inte. Jag vet inte själv vad jag publicerar längre. Egentligen borde jag få publiceringsförbud för all ointressant text jag publicerar. Fruktansvärt onödigt, bara en massa strunt.
Utbrister ett litet glädjerop...
Mitt i allt så hände det jag aldrig trodde skulle bli möjligt. Vi, Malin och jag har blivit sponsrade. Det här är helt otroligt och jag vet ärligt talat inte riktigt vart jag ska ta vägen. Återkommer när jag åter landat någonstans på marken igen.
