Dålig blogguppdatering, as usual. Men nu behöver jag ventilera lite så det är precis vad jag tänker göra. Och som vanligt skrivs inläggen under senare delen av kvällen vilket gör att de blir väldigt känslosamma. Men så är det.

Just nu vet jag inte vad jag ska göra med mitt liv. Har ångest över allt vad skola heter och vill helst av allt gå och gömma mig under en sten. Jag vet inte om jag kommer att komma in på en utbildning till hösten, har ingen som helst lust att veta heller eftersom jag helt enkelt inte tror på beskedet. Vad ska jag göra. Jag orkar helt enkelt inte. Känns som att jag borde ta hand om den här sista tiden och göra något av den och samtidigt har jag så stor ångest att jag helst vill försvinna från jordens yta. Imorse vaknade jag upp och ville krypa ner under täcket och gömma mig. Det gjorde jag inte men oron över att komma in på en läkarutbildning är just nu så stor att jag inte orkar någonting. Vad skall jag göra? Känns inte som att jag vågar anta något, eller göra något eller överhuvudtaget hoppas. Det kanske inte blir av, och vad gör jag då? Exakt VAD skulle jag göra då? Jag vet helt ärligt talat inte. Jag har ingen aning.

Och om jag nu skulle flytta på mig till en okänd stad till hösten. Då får jag panik över det. Ska jag helt plötsligt bo själv i ett litet korridorsrum utan att mamma och pappa finns i närheten? Hur klarar jag av det? Vill jag det? Att inte kunna komma hem på helgerna utan att faktiskt flytta hemifrån. Jag vill inte jag vill inte jag vill inte jag vill inte. Vad ska jag göra på helgerna? Jag vet inte alls vad jag ska hitta på. Jag vill helst gå och gömma mig under en sten.

Och om jag nu skulle flytta, då är jag ju helt ensam där. Inga vänner som pluggar nära (eftersom jag inte kommer att komma in i Lund) och det känns som att man kommer att glida ifrån de vänner som jag redan känner att jag glider ifrån. Och de som jag inte glider ifrån, när ska jag ha tid att träffa dem? Jag vill inte bli vuxen. Jag känner mig ensam, mer ensam än på mycket, mycket länge. Försöker vara stark och vänta, försöker att inte ha några förhoppningar eller krav eller av andra själ tänka på saker som inte kommer att ske. Men jag orkar inte vara ensam. Det handlar nog mycket om att alla de här känslorna måste hållas inom mig, jag måste hantera dem själv. Men helst av allt vill jag bara att någon ska tala om för mig att allt kommer att bli bra och älska mig ändå. Fan. (Nyårslöfte, nyårslöfte, nyårslöfte) Tragglar mentala mantran för mig själv om att jag klarar det här. Försöker tänka att det är februari, men det hjälper inte. Ingenting hjälper. Oro, ensamhet, stress och andra negativa känslor hopar sig över mig som en stor massiv sten och jag vet inte vad jag ska göra åt det. Försöker hitta en ljuspunkt i livet men det mesta är rätt grått och trist. Ingen som orkar lyssna på all skit så det får bloggen ta istället och ändå kan man inte ta allting här för det passar sig inte. Ni vet, man får ändå hålla inne eftersom vissa saker kan skada. Vissa känslor visar man inte, fast det hade varit underbart att få vara en uppmärksamhetskrävande facebook-människa med bilder på mig och med texten" Jag är så hiiimlaaaa fuuul, alla bara hatar mig. Kommentera med ett hjärta om du älskar mig" eller något. GAH. Vill skrika ut. Men det går inte, så jag lägger mig nog under stenen igen.

Summa sumarum eller kakan av det hela eller vad det nu är man säger är att jag är trött, stressad, ensam och fylld av andra dumma och elaka känslor som jag helst vill tömma ut ur mig själv. Detta löses lättast med att gå och gömma sig under en stor tung sten. Det är synd att jag inte har en sådan. (Och även om detta kan låta väldigt melodramatiskt just nu så förstår jag att vissa människor kan bli självmordsbenägna i sådana här situationer. Fast jag älskar livet lite för mycket för det, just nu är det bara hemskt jobbigt.)

Dagarna försvinner i ett täcke av snö och aktiviteter. Kan inte riktigt fatta att det redan är fredag och undrar vad jag egentligen gjort men kan nog samanfatta det såsom: sova, äta, se beautiful creatures (som för övrigt var helt okej även om jag inte kan hylla den sådär jättemycket), packa ner hela lägenheten, åka hem till Öland och spela singstar, äta pizza och titta på fem twilightfilmer med majoritet pojkar, åka hem och gå ut på kvällen, skratta och få svårt att komma ihåg vad som hände, packa mera, sova, äta, se på film och så slutligen idag: Upp tidigt för att flytta en hel lägenhet med möbler. Tack vare underbara vänner så klarar man det mesta, tänk vad bra jag kan ha det. Nu ligger jag så i en säng som är fylld med mer möbler än vad som är lämpligt och funderar på hur det här skall fungera. Men det kommer att bli bra. Så det största som har hänt den här veckan är just det: Jag har flyttat. Och så har jag blivit med bil. Världens sötaste lilla Ford Fiesta.

Ännu ett arbete inskickat. Lyssnar på känslosam musik och är trött och blir sådär uppfylld av.. känslor? Av ensamhet? Av lycka? Av sorg? Av glädje? Av rädsla? Jag vet inte. Det enda jag vet är att känslan av att skriva av sig infinner sig och att ord behöver få komma ut och skrivas ner på papper. Ytterliggare en vecka är på gång - med nya lektioner och nya utmaningar. Är det här veckan då det kommer att ske? Det där fantastiska som vi alla väntar på - ögonblicket då man skall känna sig tillfreds med nuet. Med livet. Känslan då man inte längre längtar efter nästa minut, efter nästa timme, efter nästa dag. Känslan då man är lycklig här och nu, precis så som livet är. Så många förväntningar vi har varje dag som aldrig blir av.. Så många överraskningar vi får som vi blir lyckliga av. Ögonblick. Stillbilder. Känslor. Liv. Vem var det som sade det? Att livet är det som sker då vi rusar på för att uppnå något. Jag är rädd för framtiden men samtidigt så förbannat glad. Och jag vet att mina blogginlägg just nu handlar om framtiden men det beror just på det - att jag inte riktigt kan hantera något när jag inte vet exakt vad som skall hända. Jag. Vet. Inte. Och det skrämmer mig. Jag har alltid hundraprocentig koll på det absolut mesta. På lektionerna i skolan, när vi börjar och slutar, på sångerna i kören, att tonerna tas rätt, att alla känner sig välkomna, att maten inhandlas, att det fixas. Att alla mår bra. Att jag mår okej. Jag vet att jag inte längre har hundraprocentig koll - och det är bra. Det är jättebra. Men det är läskigt också. Och just nu kan jag säga att jag har lika lite koll på det här blogginlägget som ni har - men vet ni vad? Min blogg är till för att skriva av sig och den får vara just det ibland - obegriplig. Men ni är ändå välkomna hit, för att ta del av det som jag kanske inte alltid visar upp utåt. Min osäkerhet, min rädsla, min smärta. Allt det där som inte syns en vanlig dag i skolan då jag skrattar och ler och är duktig och kan allt och håller samman alla. Ser till att klassen fungerar, att jag bjuder på mig själv. Ser till att kören funkar. Ser till att kompisarna funkar. Ser till att ni funkar. Det där som i mina mest känsliga ögonblick kommer fram - osäkerheten. Den lilla flickan som fortfarande gömmer sig och undrar om hon duger, om hon är tillräckligt bra för er. Om någon kommer att skratta åt henne igen eller kanske säga något. Vet ni om att jag, när jag var sju år gammal, skulle medverka i en skolpjäs och inte hördes för att jag var för blyg? Jag vågade inte prata tillräckligt högt så mamma fick mig att stå högst upp i trappan och prata med henne då hon stod där nere. Allt för att jag skulle prata högt. Fantastiska underbara mamma. Och så långt jag har kommit sedan dess. Nästan ingen vet hur jag var när jag gick på låg- och mellanstadiet. Blyg, försiktig och delvis rädd. Men hon finns fortfarande här inne - och ibland kommer hon fram. Glömmer inte alla hårda ord från människor men motverkas av den unga tonåring som också finns här inne. Som växte, som blommade som fick bli sig själv. Som började älska att stå på scen, att sjunga.. Att vara bra. Och hon blev äldre, hon flyttade och växte upp och blev på sätt och vis vuxen. Hon är jag. Alla de där små delarna och ni har alla varit en del av det. Och jag älskar er så oerhört för det. Men nu skall jag helt ärligt sluta skriva om ingenting och gå och lägga mig. Puss - och tack för att ni är min terapi.

.. Av och om läkarstudenter och känner mig så extremt förväntansfull. Snart är det ÄNTLIGEN min tur! Drömmen om att bli läkare har funnits hos mig sedan jag var tolv år gammal och gick i sexan. Från början handlade det nog, precis som det ofta gör i den åldern, om ett vettigt yrke som jag tyckte lät fint. Men de där åsikterna har ändrat sig. Idag handlar det för mig mer om att det inte finns någonting annat jag skulle vilja göra. Yrket uppfyller alla de krav jag har, att det skall vara ett yrke där varje dag innehåller nya utmaningar.. Att man ständigt får umgås med människor och inte sitter instängd i ett kontor framför en dator.. Jag längtar efter att få komma igång och till hösten är det förhoppningsvis dags.. Förhoppningsvis flyttar jag till en ny stad, med nya utmaningar och med nya upplevelser.. Och jag längtar så oerhört mycket.