ett annat liv, med annat folk, i en annan kropp och med andra känslor.
Hade det inte varit rätt skönt ändå? Att slippa allting som jag tycker illa om med mig själv och allt jag ska göra. Att slippa betygdspressen och alla måsten, att bara få leva på en sak: att se bra ut. Men det är då jag kommer på det. Att hade jag inte haft mitt liv, med mina vänner, med min kropp och med mina känslor. Ja då hade jag inte varit jag, och jag hade inte haft de minnena jag har. Och ärligt talat så är mina minnen, mitt liv och mina vänner bra. Underbart bra. Så jag fortsätter väl med mitt liv, med mitt folk, i min kropp och mina känslor. För även om jag inte alltid tycker det så är majoriteten av mitt liv så himla bra.
Känner mig fortfarande nere. Nere efter fyra så fantastiska dagar. Känner mig ensam, ensam på ett sätt som varken är begripligt eller möjligt att förklara. Ensam på ett sätt som gör mig tom och ändå, och nu vet jag att jag fortsätter på exakt samma spår som nedanstående inlägg, finns ni där. Av någon konstig anledning som jag fortfarande försöker förstå.
Antagligen spelar min enorma trötthet in, tröttheten som sätter sig i varenda cell i min kropp och sedan långsamt gör mina ögonlock tyngre. Det skulle till exempel inte förvåna mig om den här texten innehöll ett visst antal stavfel, eller särskrivningar. Men det är kanske inte det viktiga, kanske är det viktiga idag bara att jag får skriva av mig. Att jag får känna och få flyga iväg på de där molnen och låtsas att någon lyssnar, att någon bryr sig. Att du bryr dig, du som läser det här, trots att jag inte vet vem du är eller varför du läser det. Jag får låtsas och jag får skriva, om än en sådan text att ingen av er egentligen vill läsa eller finner det det minsta intressant eller sammanhängande.
Ensamhet. Ensamhet. Ensamhet. Jag blir ledsen av ordet, för, som en underbart fin människa sade, vi är alla ensamma. Det är ju så sant, så sant att vi är det men på något sätt vill jag ändock säga emot detta. För jag vet att det finns så mycket kärlek därute. Guds kärlek. En kärlek som genomsyrar allt och ger oss en mening med livet. Men nu tänker jag sluta skriva en text som mest påminner om att jag rökt på, vilket jag kan lova att jag inte har. Nästa text blir kanske lite mer.. som vanligt.
Har befunnit mig i Tyskland i fyra dagar, funderat på vem jag är och varit omringad av kärlek från alla hörn och kanter. Att det finns då mycket människor som bryr sig om mig, som tycker om mig för den jag är trots att jag inte gör det. Man blir så lycklig, så glad och såhär just nu i detta ögonblick lider man av lite efter depression. Det gör jag alltid. Att helt plötsligt gå och lägga sig i en tom lägenhet utan ljud, att inte ha all värme runt omkring sig och att vara ensam efter fyra dagars underbarhet. Det gör lite ont och jag blir lite smått ledsen samtidigt som jag jublar inombords av flera anledningar.
- resan var underbar och jag är förvånad över hur mycket jag tycker om er alla, så mycket att ett liv utan er inte hade varit tänkbart.
- att jag faktiskt fortfarande är arton, det är lite märkligt men så är det.
- att jag åker till min underbara amerikanska familj. Om 15 dagar.
- och kanske framförallt: att jag har tagit körtkort!
Jag. Har. Tagit. Körkort. Det är faktiskt väldigt märkligt, har nog inte riktigt fattat det men godkänd blev jag. Alla dessa fantastiska ögonblick samlade inom en så liten period av mitt liv överväldigar mig, gör mig så liten att jag bärs bort av glädje och knappt hittar tillbaka till verkligheten. Gör det svårt för mig att smälta allt. Att jag har så mycket fantastiskt i mitt liv, att jag har så underbara vänner att jag skulle dö för er (jag lovar, jag älskar er så mycket att jag hade hoppat framför ett tåg när som) och att ni, av någon konstig och förvånande anledning, antagligen skulle göra det för mig också. Kärlek är Guds största gåva och för tillfället finns det så mycket av den i mitt liv. Underbara, vackra, fina vänner: Det här är min hyllning till er.
På båten, till Tyskland. Allt gungade och jag blev lite rädd och lätt illamående. Men vi överlevde. Och det var solsken så därför satt vi ute en stund, fina fina syskonparet Emilie och Victor.
Alla var vi fascinerade av storleken, Simon och Sara!
Vackraste Emilie efter trapporna som aldrig tog slut, 99,5 meter upp i ett kyrktorn.
Sara, Emilie och jag. Vackra vackra tjejer.
Trappan var i samma stuk som den där rutschkanan du inte vill åka. Väldigt brant.
Vi var vackra kvinnor från femtiotalet och satt på en uteserveringen och åt pizza. Det var varmt och jag brände mig, men finare kan man knappast ha det.
Joanna. Fina vän. det är världens mest osmickrande bild men det var den enda som fanns. Jag tycker om dig.
Fantastisk konsert gjorde vi i denna kyrka. Akustiken var underbar.
Och det finns en hel drös människor till som gjorde resan underbar, tyvärr var jag inte så flitig med kameran och därför finns det inte bilder på er. Men ni vet vilka ni är. Kärlek!
en liten smärre bildextas väntas. för en gångs skull tog jag nästan inga bilder alls, därför lånar jag, och jag hoppas att jag får tillstånd, bilder av mina vänner. För att de är så fina och bra och för att det faktiskt är lite bilder på mig.
Åh underbara, fantastiska, fina, vackra vänner. Ni är så underbara, fantastiska, fina och vackra. Och jag är SÅ glad att jag har er.
Bilderna är från allra finaste Sara eller, om man så vill, baackstromsara.blogg.se och Joanna, eller om man så vill, kaffehora.blogg.se. Tills vi hörs igen så åker jag till Tyskland. Puss.
Och så var den stora dagen snart här. Dagen då jag får dricka alkohol, ta körkort och rösta på valfritt parti. Jag blir snart myndig och idag har jag min absolut sista dag som lagligt barn enligt FNs barnkomission. Det känns... Som vanligt. Borde nog ta till vara mer på dagen men istället har jag haft en helt ordinär mattelektion, en helt ordinär fysiklektion och en inte lika ordinär kemilektion (bägaren innehållandes en halv liter vatten exploderade på kokplattan, rätt så spännande) och nu ska jag ut med hunden innan jag skall iväg till kören och träna. Och så ska jag nog hinna med lite rafika där emellan också. Fint. Så nu säger jag, 17 år och 365 (det är ju skottår) dagar gammal, tack för mig. För nu ska jag försöka göra allt det där jag inte får imorgon. Typ råna en bank och få lindrigare straff eller sätta mig ner och skrika högt på gatan.
Helt, helt sinnessjukt om jag ska vara ärlig. Här får man hem pensionsbrev, försäkringskassan ringer, jag betalar skatt, får snart ta körtkort och just det ja. Jag fyller vuxen ålder på fredag. Konstigt.
Men tills dess så är det några dagar fyllda av, ja. Skola. Och lite mer skola. Och så ska jag äntligen plocka upp träningen igen. Har inte haft tid på, ja. Tre veckor. Det känns. Men livet är fint och igår hade vi konsert med kören och det var roligt och helt väldigt jätte speciellt. Förklädd Gud. Fint stycke.
Jag är lycklig. Vi vann priset för bästa rapportmall på landskampen, jag är nöjd med provresultatet på högskoleprovet och det är en allmänt fantastisk dag.
Spanien. Vad jag tycker om dig. Nu: STRANDEN! På bilden ser ni förresten tre länder och två kontinenter. Spanien. Gibraltar dvs England och Marocko i Afrika.
Ingen bloggning på länge, tröttheten tar över och all energi läggs på att gå runt. Men det blir värre, resan till Spanien underlättar inte direkt för bloggen. Däremot för mig. Det ska bli underbart att få komma iväg. Men så länge bjuder jag på bild från Stockholm och underbara vänner.
Amanda, 18, Kalmar♫
Med en fot i varje värld bloggar jag, Amanda, om min vardag och mina intressen. Det blir allt ifrån skolböcker, till musik och redigering av bilder. Jag är arton. Arton år, och frågan är egentligen om jag är vuxen.
0 kommentarer | 
