Taggar

Så satt jag där med ett antagsbesked i handen och var glad och lycklig. Jag hade kommit in. Nu var det där nog visserligen ingenting jag egentligen var orolig för. Jag visste att jag hade kommit in, intagspoängen för CIS var inte vidare höga och dessutom hade jag högsta betyg. Det gick inte att få ett nej. 

 

Jag gissar dock på att det var annorlunda för många andra, som nervöst öppnade svarskuvertet och antingen jublade av lycka att de hade klarat gränsen eller långsamt insåg att de inte hade kommit in på sitt förstahandsval, nej kanske inte ens andrahandsvalet. Kanske fick många senare besked om att de hade kommit in på reservintag.. Eller så fick dem de inte. I vilket fall som så brydde jag mig helt ärligt talat inte särskilt mycket vid tillfället. Jag hade kommit in och det var det absolut viktigaste.

 

Jag förstår att det är många 16-åringar som under sommaren har upplevt exakt samma sak och jag önskar och hoppas att de allihopa har fått de besked som de ville ha. Något jag inte tänkte på då jag fick mina gymnasiebesked var att jag tre år senare skulle sitta i exakt samma sits, men att den denna gång skulle vara mycket osäkrare. 

 

Jag är reservplacerad. Och dessutom med ganska kassa placeringar. På tresiffriga placeringar. Det talar sitt tydliga språk, det blir ingen läkarutbildning för mig i år. Gör det mig ledsen? Ja. Gör det mig lättad? Ja. Gör det mig besviken? JA. Jag är ledsen, jag är lättad, jag är besviken, jag är förvirrad och kanske framförallt: Jag är osäker. Kommer mina 21,8 verkligen att räcka till att bli antagen till våren? Det enda jag kan hoppas är att jag om ett halvår tittar tillbaka på det här blogginlägget och suckar av lättnad. Jag kom in. Jag ska bli läkare.

 

Men till den stunden kommer så är jag reservplacerad med få chanser att komma in. Kanske är det bäst så, jag vet inte. Men det är jobbigt. Det är skönt. Det är allt på en gång.