Ventilerar lite.
Dålig blogguppdatering, as usual. Men nu behöver jag ventilera lite så det är precis vad jag tänker göra. Och som vanligt skrivs inläggen under senare delen av kvällen vilket gör att de blir väldigt känslosamma. Men så är det.
Just nu vet jag inte vad jag ska göra med mitt liv. Har ångest över allt vad skola heter och vill helst av allt gå och gömma mig under en sten. Jag vet inte om jag kommer att komma in på en utbildning till hösten, har ingen som helst lust att veta heller eftersom jag helt enkelt inte tror på beskedet. Vad ska jag göra. Jag orkar helt enkelt inte. Känns som att jag borde ta hand om den här sista tiden och göra något av den och samtidigt har jag så stor ångest att jag helst vill försvinna från jordens yta. Imorse vaknade jag upp och ville krypa ner under täcket och gömma mig. Det gjorde jag inte men oron över att komma in på en läkarutbildning är just nu så stor att jag inte orkar någonting. Vad skall jag göra? Känns inte som att jag vågar anta något, eller göra något eller överhuvudtaget hoppas. Det kanske inte blir av, och vad gör jag då? Exakt VAD skulle jag göra då? Jag vet helt ärligt talat inte. Jag har ingen aning.
Och om jag nu skulle flytta på mig till en okänd stad till hösten. Då får jag panik över det. Ska jag helt plötsligt bo själv i ett litet korridorsrum utan att mamma och pappa finns i närheten? Hur klarar jag av det? Vill jag det? Att inte kunna komma hem på helgerna utan att faktiskt flytta hemifrån. Jag vill inte jag vill inte jag vill inte jag vill inte. Vad ska jag göra på helgerna? Jag vet inte alls vad jag ska hitta på. Jag vill helst gå och gömma mig under en sten.
Och om jag nu skulle flytta, då är jag ju helt ensam där. Inga vänner som pluggar nära (eftersom jag inte kommer att komma in i Lund) och det känns som att man kommer att glida ifrån de vänner som jag redan känner att jag glider ifrån. Och de som jag inte glider ifrån, när ska jag ha tid att träffa dem? Jag vill inte bli vuxen. Jag känner mig ensam, mer ensam än på mycket, mycket länge. Försöker vara stark och vänta, försöker att inte ha några förhoppningar eller krav eller av andra själ tänka på saker som inte kommer att ske. Men jag orkar inte vara ensam. Det handlar nog mycket om att alla de här känslorna måste hållas inom mig, jag måste hantera dem själv. Men helst av allt vill jag bara att någon ska tala om för mig att allt kommer att bli bra och älska mig ändå. Fan. (Nyårslöfte, nyårslöfte, nyårslöfte) Tragglar mentala mantran för mig själv om att jag klarar det här. Försöker tänka att det är februari, men det hjälper inte. Ingenting hjälper. Oro, ensamhet, stress och andra negativa känslor hopar sig över mig som en stor massiv sten och jag vet inte vad jag ska göra åt det. Försöker hitta en ljuspunkt i livet men det mesta är rätt grått och trist. Ingen som orkar lyssna på all skit så det får bloggen ta istället och ändå kan man inte ta allting här för det passar sig inte. Ni vet, man får ändå hålla inne eftersom vissa saker kan skada. Vissa känslor visar man inte, fast det hade varit underbart att få vara en uppmärksamhetskrävande facebook-människa med bilder på mig och med texten" Jag är så hiiimlaaaa fuuul, alla bara hatar mig. Kommentera med ett hjärta om du älskar mig" eller något. GAH. Vill skrika ut. Men det går inte, så jag lägger mig nog under stenen igen.
Summa sumarum eller kakan av det hela eller vad det nu är man säger är att jag är trött, stressad, ensam och fylld av andra dumma och elaka känslor som jag helst vill tömma ut ur mig själv. Detta löses lättast med att gå och gömma sig under en stor tung sten. Det är synd att jag inte har en sådan. (Och även om detta kan låta väldigt melodramatiskt just nu så förstår jag att vissa människor kan bli självmordsbenägna i sådana här situationer. Fast jag älskar livet lite för mycket för det, just nu är det bara hemskt jobbigt.)
Just nu vet jag inte vad jag ska göra med mitt liv. Har ångest över allt vad skola heter och vill helst av allt gå och gömma mig under en sten. Jag vet inte om jag kommer att komma in på en utbildning till hösten, har ingen som helst lust att veta heller eftersom jag helt enkelt inte tror på beskedet. Vad ska jag göra. Jag orkar helt enkelt inte. Känns som att jag borde ta hand om den här sista tiden och göra något av den och samtidigt har jag så stor ångest att jag helst vill försvinna från jordens yta. Imorse vaknade jag upp och ville krypa ner under täcket och gömma mig. Det gjorde jag inte men oron över att komma in på en läkarutbildning är just nu så stor att jag inte orkar någonting. Vad skall jag göra? Känns inte som att jag vågar anta något, eller göra något eller överhuvudtaget hoppas. Det kanske inte blir av, och vad gör jag då? Exakt VAD skulle jag göra då? Jag vet helt ärligt talat inte. Jag har ingen aning.
Och om jag nu skulle flytta på mig till en okänd stad till hösten. Då får jag panik över det. Ska jag helt plötsligt bo själv i ett litet korridorsrum utan att mamma och pappa finns i närheten? Hur klarar jag av det? Vill jag det? Att inte kunna komma hem på helgerna utan att faktiskt flytta hemifrån. Jag vill inte jag vill inte jag vill inte jag vill inte. Vad ska jag göra på helgerna? Jag vet inte alls vad jag ska hitta på. Jag vill helst gå och gömma mig under en sten.
Och om jag nu skulle flytta, då är jag ju helt ensam där. Inga vänner som pluggar nära (eftersom jag inte kommer att komma in i Lund) och det känns som att man kommer att glida ifrån de vänner som jag redan känner att jag glider ifrån. Och de som jag inte glider ifrån, när ska jag ha tid att träffa dem? Jag vill inte bli vuxen. Jag känner mig ensam, mer ensam än på mycket, mycket länge. Försöker vara stark och vänta, försöker att inte ha några förhoppningar eller krav eller av andra själ tänka på saker som inte kommer att ske. Men jag orkar inte vara ensam. Det handlar nog mycket om att alla de här känslorna måste hållas inom mig, jag måste hantera dem själv. Men helst av allt vill jag bara att någon ska tala om för mig att allt kommer att bli bra och älska mig ändå. Fan. (Nyårslöfte, nyårslöfte, nyårslöfte) Tragglar mentala mantran för mig själv om att jag klarar det här. Försöker tänka att det är februari, men det hjälper inte. Ingenting hjälper. Oro, ensamhet, stress och andra negativa känslor hopar sig över mig som en stor massiv sten och jag vet inte vad jag ska göra åt det. Försöker hitta en ljuspunkt i livet men det mesta är rätt grått och trist. Ingen som orkar lyssna på all skit så det får bloggen ta istället och ändå kan man inte ta allting här för det passar sig inte. Ni vet, man får ändå hålla inne eftersom vissa saker kan skada. Vissa känslor visar man inte, fast det hade varit underbart att få vara en uppmärksamhetskrävande facebook-människa med bilder på mig och med texten" Jag är så hiiimlaaaa fuuul, alla bara hatar mig. Kommentera med ett hjärta om du älskar mig" eller något. GAH. Vill skrika ut. Men det går inte, så jag lägger mig nog under stenen igen.
Summa sumarum eller kakan av det hela eller vad det nu är man säger är att jag är trött, stressad, ensam och fylld av andra dumma och elaka känslor som jag helst vill tömma ut ur mig själv. Detta löses lättast med att gå och gömma sig under en stor tung sten. Det är synd att jag inte har en sådan. (Och även om detta kan låta väldigt melodramatiskt just nu så förstår jag att vissa människor kan bli självmordsbenägna i sådana här situationer. Fast jag älskar livet lite för mycket för det, just nu är det bara hemskt jobbigt.)
Kommentarer
Trackback
