Taggar

Vet ni vad? Jag ber så himla hemskt mycket om ursäkt, men det kommer nog bli en lite deppig period här på bloggen. Delvis för att det känns som att mitt liv håller på att falla ihop. Inte nog med att jag känner mig ful, oönskad, tjock och allmänt äcklig. Nej, allt det som jag faktiskt hade och som jag var duktig på, dvs. musiken och skolan. Det känns som att någon bara har tagit det, stampat på det och sedan kastat det i sjön. Jag trodde att jag hade nått botten med ett VG i Svenska B. Svenska. Jag är bra på svenska, har alltid varit. Har aldrig fått ett VG. Fattar inte vad jag har gjort. Sedan så anser jag att jag inte är bra, inte över huvudtaget, i kören just nu. Solot har jag inte förtjänat, det är bara. Fel. Och sedan kom det; som pricken över i eller som gräddet på moset. Jag får inte åka till Spanien med skolan. Det var så självklart att jag skulle få åka. Som jag ansträngt mig, som jag visat att jag vill och som jag lagt ner hela min själ i spanskan och att lära mig, och så får man ingenting. Inte det minsta för det. Det är bara inte rättvist, och jag ägnade en hel eftermiddag och sedan en gårkväll åt att gråta. Jag har gråtit idag, och jag kommer gråta mer. Allra minst vill jag iväg till spanskan imorgon, för vad tjänar det till att anstränga sig? Jag behöver inte ett mvg i spanska för att komma in på läkarutbildningen. Och som Marisa sade själv "Du läser ju faktiskt ett annat språk". Ett språk jag inte är (eller var) tillhälten lika intresserad av. Det där spanskastipendiet har inte gått rätt till. För jag kan lova att det inte fanns någon som ville ha det där spanskastipendiet mer än mig. Och vet ni vad det värsta är? Det är två. Två! Som har blivit nekade. Jag och den absolut duktigaste och mest ambitiösa eleven i spanskagruppen. Hur känns det? Jag orkar inte. Vill inte gå kvar och varför i helvete ska jag anstränga mig nu? Jag går nog och gömmer mig under en sten.