Tre dagar har passerat sedan jag senast tittade in och sade hej till er alla. Tre dagar där jag hunnit med att bli tant, för ungefär sjuttioelfte gången. I söndags avslutade jag mitt sista riktiga sommarlov någonsin med mysig kräftskiva och fina vänner. Och så satt vi på ett slott och mest pratade om ingenting och grubblade över vår ålderdom och tyckte att det ju allt var bra konstigt att vi redan ska börja trean.

Och i måndags lärde jag mig att suspekt titta in ettorna och blänga lite på dem som att de skulle kunna hjälpa att det nu är jag som är gammal och bitter. Nej, det där var förstås en sanning med modifikation. Jag är faktiskt väldigt glad över att gå i trean. Det känns bra och så vet jag ju att det är dags snart. Nästa gång det rör sig studentflak i Kalmar så är det jag som vrålar. Och det känns ju bra. Även om jag inte riktigt förstår hur vi skall antas vara så gamla som att vi är äldst på gymnasiet. Vi ser inte ut så. Åh andra sidan ser ettorna så små ut att jag undrar om inte det där gråa hårstrået dyker upp någonstans bakom örat, och samtidigt. Samtidigt är de bara två år yngre. Jag måste sluta åldersnoja.

Men förutom det har jag mest genomlidit en massa icke naturvetenskapliga lektioner, pratat om betygskriterier och mål och annat. Det blir nog bra. Det blir nog jättebra.

Känslan när insikten slår mig. Det är helg. Helg är inte samma sak som sommarlov. Helg, sommarlov. Sista sommarlovsdagen. I. Hela. Mitt. Liv. var imorgon. Nästa gång alla andra går på sommarlov är jag arbetslös. Arbetslös. Icke studerande. Fattig. (Fast det har jag ju varit längre tid.. Samt kommer att få vara längre tid och är givetvis även i nuläget. Men ändå) Och på något sätt känns det bra, för det är ju ändå det här som vi har kämpat för.

Idag plockar jag därför ihop det sista av sommarrummet och beger mig in till stan för att bo där större delen av veckorna. Och ikväll möter jag upp finaste vännen som jag inte sett på två månader.

Tar det mest lugnt och försöker få klart det sista inför skolan, hundvaktar en hund och väntar på att posten ska dimpa ner i brevlådan. Så mycket mer intressant har jag inte att berätta. Hejsvejs och så.

Ja, igår. Onsdag. Vallen. Dansa. Där jag hänger min hatt. Och du river ner. Och sommartider. Och macarena. Och lite annat. Och så drack vi sura drinkar och dansade tills fötterna mest inte orkade mer. Och innan dess var vi på tekalas och åt blåbärsscones och små västerbottenpajer. Och innan det träffade jag saknad kompis och befann mig på en ö och hade det trevligt mest hela tiden och någonstans där mitt upp i alltihopa började jag glömma att det ju är skola snart och alla var glada och sjöng och skrattade och så var vi i den där åldern då det faktiskt är okej. Och så kom vi hem och så låg jag och småpratade och inte för mig själv då utan med fin kompis och sedan somnade vi någonstans i ett glädjerus av att kvällen och dagen hade varit underbar.

Gör det sista innan skolstarten. Trillar omkring. Gör mest ingenting egentligen. Jag vet inte. Jag gör allt för att göra allt samtidigt som jag gör ingenting alls. I princip. Men dagen har faktiskt innehållit en hel del vettigt, även om ni inte kommer bry er det minsta. Och morgondagen skall kanske inte innehålla så mycket vettigt.. Men däremot en massa trevligt. Som att träffa kompis och sedan fira annan kompis 20-årsdag och sedan tränga in sig på Vallen med ungefär halva Kalmar och därinne dansa tills natten blir ung och njuta av att jag arton och att jag kan göra lite vad jag vill. Tills på Måndag. Då allvaret börjar igen. Men tills dess så är jag så oansvarig som det bara går. Puss och så.

Ja, alltså. Hej. Det var längesedan och så, dagarna bara springer iväg och jag gör en massa samtidigt som det inte känns som att jag gör någonting. Men. Någonting jag har gjort är att titta på filem Soul Surfer. Och ja, visst. Den är något .. amerikansk. För att vara mild i tonen. Och ja visst, det är inte heller den bästa film jag sett för underhållningens skull. Men för inspiration? Kan vara en av de absolut starkaste filmerna. Någonsin. Budskapet med filmen är klart, alla mål går att uppnå oavsett vad du råkar ut för. Du måste bara hitta ett sätt att överkomma svårigheterna. Och det som är allra mest inspirerande? Att det är en sann berättelse.

För att göra en kort recension och inte ge bort någonting så kan jag säga såhär. Bethany Hamilton är en lovande surftalang någonstans runt 14 år då hon blir attackerad av en haj. (I verkligheten skedde detta i oktober 2003 då den riktiga Bethany var 13 år) Hon förlorar sin vänstra arm och filmen handlar om hennes väg tillbaka. Och ja. Jag vet att det låter otroligt.. Dåligt. Men den här människan är så inspirerande att jag mest grät mig igenom hela filmen. Det finns inte en gnutta romans i filmen. Det är trauma. Trauma, om vägen tillbaka, om kärlek till familj och om vänskap. Och jag rekommenderar den stark. För Bethany Hamilton är, och kommer nog alltid att vara, en oerhört inspirerande människa för oss alla.

Sedan tycker jag att de allra flesta skådespelare gör en god insats med undantag från Carrie Underwood. Varför envisas filmbolagen med att plocka in artister? Makes no sense to be honest. Puss och kram och sådär så kommer nog bloggandet att återgå till vad det en gång var inom en vecka.. Då skolan börjar.

Vem är jag idag? Idag, den femte augusti tvåtusentolv. Jag skulle nog klassificera mig själv som en ganska ordinär ordentlig artonåring, en artonåring som på något sätt har hittat sig själv i virrvarret av tankar men som ändå letar efter de sista pusselbitarna, de viktiga pusselbitarna som färdigställer bilden. Jag ska påbörja mitt absolut sista skolår i den bemärkelsen som vi alla är vana vid. Skolan, skolan som jag nu har gått i sedan förskoleklass. Visst har den ändrats genom åren men på det stora hela är den liknande. Samma ämnen, samma system. Skolan som är det jag vet om och vet hur man ska bete sig i, i den skolan har jag nu enbart ett år kvar. Ett år då allting skall slutföras, då sista etappen på det absolut sista loppet i denna karriär skall löpas. Imorgon är det en ny gren som jag skall ta mig an, en ny gren som skall förbereda mig för ett yrkesliv.

För lite så är det ju. Fram tills nu, eller ja egentligen fram tills den 12 juni nästa år så är allting en enda lång förberedelse. En förberedelse för att nå fram till den slutgiltiga utbildningen. Allting jag har lärt mig genom åren, allting jag skall lära mig i år, det skall leda fram till en yrkesutbildning. En yrkesutbildning. Jag vet att det för många i min ålder idag är en verklighet att studera på ett sådant program men för mig, för mig som inte vet något annat än ändlöst studerande av teoretiska ämnen, kommer det kännas märkligt. Som att kastas ut i en verklighet jag under detta år skall försöka förbereda mig inför.

Jag vet att jag kommer att vara lycklig på min studentdag, men det kommer som sagt att vara märkligt. Annorlunda. Då är den stora vuxendagen här. Då förväntas jag helt plötsligt klara mig själv. Efter en tretton år lång skoltid kastas vi alla ut i en ganska så okänd verklighet där vi ska flytta hemifrån, skaffa lägenhet, betala räkningar, mat, utgifter och sedan så småningom också dela det livet med någon, skaffa familj. Bli ansvarig, själv bli förälder.

Jag har alltid vetat vad jag vill göra av mitt liv. Eller ja, inte alltid. Men i stort sett alltid. I början ville jag väl självklart bli saker såsom delfinskötare, artist, sångerska. Någonstans när jag var tio år bestämde jag mig dock för att jag skulle bli tolk. I turkiska. Ingen vet var den tanken kom ifrån, inte ens jag själv. Men där var den. Någonstans kanske mitt språkintresse hade utvecklats sig eller så blev det bara en period i mitt liv där jag ville vara lite speciell, ville visa att jag var en intelligent människa. Speciellt läsåret 2005/2006 formade mig. Bidrog till att forma den jag är idag. Det var ett tufft läsår och kanske stod jag därför fast vid det där yrkesvalet ytterliggare. Jag ville vara speciell, visa att jag var bättre än vad de sade att jag var. Jag skulle visa dem, visa dem att jag var bättre. Att jag skulle bli något. Att de inte skulle komma att betyda någonting i framtiden då det var jag som skulle bli framgångsrik. Och kanske höll den där drömmen om att bli tolk mig uppe såsom en livboj och sedan när livet ändrades till läsåret 2006/2007 då kunde jag också ändra inriktning. Och jag bestämde mig. Jag bestämde mig för att jag skulle bli läkare.

Redan då var jag klart inställd på att jag skulle gå naturvetenskaplig linje på gymnasiet. Gymnasiet, bara tre år borta men mitt fokus var ändå klart. Det var dit jag skulle. Och allt eftersom dessa tre år passerade, på ett högstadium där jag stortrivdes men också kvävdes av det lilla, så fanns det inget annat på kartan. När jag så skulle välja till gymnasiet var det bara ett enda val jag behövde göra, skola. Och skola valde jag, och fick väl på viss del med mitt språkintresse också. Calmare Internationella Skola.

Och här är jag nu, två år senare. Och de har sprungit förbi så snabbt. Jag har vuxit, jag är äldre. Och på något sätt har jag nog verkligen mognat, har insett vem jag är medan allt fler pusselbitar fallit på plats. Jag är jag, och även om jag ibland kan hata mig själv så är jag lite stolt. För om jag skall bryta jantelagen så är jag nöjd med vem jag är rent personlighetsmässigt. Det är jag. Och jag är så oändligt tacksam för allting jag har fått uppleva, för allt som har format mig och självklart därigenom mina underbara och fantastiska vänner. Utan ert stöd eller ert uppbackande och positiva kommentarer hade jag aldrig varit här. Aldrig. Ni har format mig.

Och om ett år. Om ett år vill jag just nu vara i USA. Jag vill se fram emot ett College år. Jag vill vara accepterad till läkarutbildningen på något universitet i Sverige, kanske Umeå, för att veta att jag har en plats sparad tills jag kommer tillbaka. Vägen till läkarutbildningen har varit spikrak från det att jag var tolv och jag ska ta mig dit. Om ett år ska jag vara på väg ut i en värld som jag skall välkomna med öppna armar. Som jag ska ta emot och säga att jag är öppen för vad du än har planerat för mig. Om ett år finns det inte längre någon som kan säga vad jag måste göra och inte kan göra. Om ett år bestämmer jag själv. Vill jag åka till USA gör jag det, vill jag studera musik på ett universitet i London gör jag det. Alla dörrar är öppna, och vet ni vad? Det är så himla härligt att veta det. Att veta att den där osäkra flickan på elva år eller att den där flickan som för första gången mötte sina klasskamrater i början av sitt första år i skolan efter en flytt från Göteborg, att vet att den 15-åriga flickan som målmedvetet gjorde sitt gymnasieval, att veta att alla dessa har bidragit till att jag kommer kunna stå där på flaket och vråla att jag har tagit studenten och att jag, att jag kan göra precis vad jag vill. För jag har skapat möjligheterna att göra precis vad jag vill. All kämparglöd kommer till slut att ge utdelning och det känns så bra att veta att jag kommer få ett så mycket bättre liv än vad de någonsin kommer kunna drömma om. Jag kommer kanske inte bli rik eller känd men jag vet att jag kommer bli lycklig, eftersom jag kommer kunna uppfylla alla mina drömmar.

Och nu vill jag att ni ger er själv en stor applåd om ni läst allting, för det var ett massivt inlägg. Och så vill jag skicka mitt framtida jag en hälsning och säga att jag grattar mig själv till studenten och jag vet att du har gjort allt vad du har kunnat för att du ska kunna uppfylla dina drömmar. Nu kämpar vi vidare, för mer. För fler drömmar och för större upplevelser.

Tittar på os och jobbar på dena ny designen. Förhoppningen om när den ska publiceras förflyttas längre och längre bort men jag lovar att den är på gång, saker och ting tar tid dock och jag har fått en massa annat att göra. Annars spenderar jag mest dagarna med kompisar, gör sådant som måste göras och skjuter upp tankar på skola och skolgång.