ett blomblad i taget.
Ibland så försöker jag vara sådär poetisk som många bloggare är. Jag gillar den stilen och det sättet att publicera bilder på. Helst ska bilderna vara riktiga så att man ser att de lever ett riktigt bohemiskt liv. Ja, varje gång jag kommer in på en sån där blogg gnäller jag lite inombords och tänker att "Åh, sådär vill jag också vara" Fast det är då det slår mig att, jag är inte sådan. Därför ska jag heller inte låtsas vara sådan, men jag beundrar dem. Det enda tråkiga är att de börjar bli många och vanliga. Det tar bort tjusningen med dessa bloggar.
annars har jag varit duktig. Gjort spanska och pluggat japanska, fast provet kommer ändå gå dåligt. Jag är bara inte high five på japanska, och kommer heller aldrig att bli. Men det är roligt, speciellt när man börjar inse att tecknena faktiskt inte är blaha längre. (Fast jag vet fortfarande inte vad det betyder även om jag kan läsa dem, ett faktum vi kan ignorera)
Men nu tänker jag nog krypa i säng. Läsa lite och sedan fortsätta drömma om en framtid med en väldigt speciell person. Jag har min drömmar, fast jag kan verkligen inte låta bli att vara negativ mot mig själv. Även fast alla säger att vi ska strunta i jantelagen är det svårt. Borde ägna ett långt inlägg om den imorgon. Jag hoppas att han kommer bli min fast ja, tills dess lever jag i hoppfull ovisshet. För även om jag har svårt att tro på oss kan jag inte sluta hoppas. För hoppet är det sista som lämnar människan.
Peace out sis'
