Ett ögonblick..

Det där ögonblicket då jag inser att den vän jag en gång hade, och alltid var avundsjuk på, inte har det sådär jättebra. Inte dåligt.. Men bara det faktum att jag har det så mycket bättre. (Jantelagen, släng dig i väggen). Jag är så mycket lyckligare. Jag har så mycket finare, och trognare, vänner. Jag är så mycket bättre i skolan. Jag kan så mycket mer och framförallt: Jag är så mycket mer tacksam. Fan. Det kan du ha, du som aldrig unnade mig något och jämt tryckte mer mig. För jag är starkare än du.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0