Taggar

Ännu ett arbete inskickat. Lyssnar på känslosam musik och är trött och blir sådär uppfylld av.. känslor? Av ensamhet? Av lycka? Av sorg? Av glädje? Av rädsla? Jag vet inte. Det enda jag vet är att känslan av att skriva av sig infinner sig och att ord behöver få komma ut och skrivas ner på papper. Ytterliggare en vecka är på gång - med nya lektioner och nya utmaningar. Är det här veckan då det kommer att ske? Det där fantastiska som vi alla väntar på - ögonblicket då man skall känna sig tillfreds med nuet. Med livet. Känslan då man inte längre längtar efter nästa minut, efter nästa timme, efter nästa dag. Känslan då man är lycklig här och nu, precis så som livet är. Så många förväntningar vi har varje dag som aldrig blir av.. Så många överraskningar vi får som vi blir lyckliga av. Ögonblick. Stillbilder. Känslor. Liv. Vem var det som sade det? Att livet är det som sker då vi rusar på för att uppnå något. Jag är rädd för framtiden men samtidigt så förbannat glad. Och jag vet att mina blogginlägg just nu handlar om framtiden men det beror just på det - att jag inte riktigt kan hantera något när jag inte vet exakt vad som skall hända. Jag. Vet. Inte. Och det skrämmer mig. Jag har alltid hundraprocentig koll på det absolut mesta. På lektionerna i skolan, när vi börjar och slutar, på sångerna i kören, att tonerna tas rätt, att alla känner sig välkomna, att maten inhandlas, att det fixas. Att alla mår bra. Att jag mår okej. Jag vet att jag inte längre har hundraprocentig koll - och det är bra. Det är jättebra. Men det är läskigt också. Och just nu kan jag säga att jag har lika lite koll på det här blogginlägget som ni har - men vet ni vad? Min blogg är till för att skriva av sig och den får vara just det ibland - obegriplig. Men ni är ändå välkomna hit, för att ta del av det som jag kanske inte alltid visar upp utåt. Min osäkerhet, min rädsla, min smärta. Allt det där som inte syns en vanlig dag i skolan då jag skrattar och ler och är duktig och kan allt och håller samman alla. Ser till att klassen fungerar, att jag bjuder på mig själv. Ser till att kören funkar. Ser till att kompisarna funkar. Ser till att ni funkar. Det där som i mina mest känsliga ögonblick kommer fram - osäkerheten. Den lilla flickan som fortfarande gömmer sig och undrar om hon duger, om hon är tillräckligt bra för er. Om någon kommer att skratta åt henne igen eller kanske säga något. Vet ni om att jag, när jag var sju år gammal, skulle medverka i en skolpjäs och inte hördes för att jag var för blyg? Jag vågade inte prata tillräckligt högt så mamma fick mig att stå högst upp i trappan och prata med henne då hon stod där nere. Allt för att jag skulle prata högt. Fantastiska underbara mamma. Och så långt jag har kommit sedan dess. Nästan ingen vet hur jag var när jag gick på låg- och mellanstadiet. Blyg, försiktig och delvis rädd. Men hon finns fortfarande här inne - och ibland kommer hon fram. Glömmer inte alla hårda ord från människor men motverkas av den unga tonåring som också finns här inne. Som växte, som blommade som fick bli sig själv. Som började älska att stå på scen, att sjunga.. Att vara bra. Och hon blev äldre, hon flyttade och växte upp och blev på sätt och vis vuxen. Hon är jag. Alla de där små delarna och ni har alla varit en del av det. Och jag älskar er så oerhört för det. Men nu skall jag helt ärligt sluta skriva om ingenting och gå och lägga mig. Puss - och tack för att ni är min terapi.