Allt kan ändras så snabbt, precis allt. Allt kan, inom loppet av ett dygn, gå från att vara ett normalt enkelt liv till ett som inte var tänkbart innan det hände. Jag tittar på folk och undrar varför allt fortsätter som vanligt samtidigt som jag inser att det nog är såhär dagligen. Att vi ständigt går förbi folk som under de senaste tjugofyra timmarna har fått sitt liv omkullkastat, några till det positiva och andra till det negativa. Hur vi våra egna liv bara lunkar på, tills det helt plötsligt smäller till och vi själva upplever att marken rämnar. Jag bearbetar och ber och delger all den kärlek jag kan. Ta till vara på era liv och de ni älskar, för helt plötsligt ändras allt. Precis allt.

Behöver gå i terapi, behöver prata. Så jag pratar sönder mina vänner, utnyttjar dem till maxgränsen. Jag pratar och pratar och pratar och pratar och så bloggar jag mer, och kommer ni igåg vad jag sade? Att jag alltid bloggar mer när jag tänker. När jag tänker för mycket och för länge och för ofta. När jag lyssnar på låtar som får mig bli mer och mer emotionell därför att jag inte vet vad jag ska tänka eller känna. Därför att jag blir helt förvirrad därför att jag helst vill bli en livlös sten, samtidigt som jag inte vill det. För på något sätt är det svårt att hantera förvirringen men samtidigt är det väl även denna som gör mig mänsklig, som utvecklar mig. Som för mig framåt.

 

Jag behövde förändring så jag möblerade om. Jag kurar ihop mig i fosterställning och tänker. Jag börjar läsa mer än någonsin. Jag släppte datorn på min näsa så att det gjorde så ont att jag inte visste vad jag skulle göra (ja det låter fruktansvärt korkat och orelaterat till ämnet och ja det var fruktansvärt korkat och precis lika orelevant till ämnet). Och det låter helt sjukt, men det gjorde jag faktiskt.

 

Så, nu. Till alla er vackra för att ni står ut med min förvirring och med mitt hat. Detta självförtroende som förstör allt och ingenting, fan. Fan. 

relaterar till allt jag kan, lyssnar på musik. Jag tänker. Alldeles för mycket men samtidigt alldeles för lite, hur kan alla dessa tankar rymmas på så liten yta? Hur kan alla dessa känslor finnas kvar här inne? Vill bara skrika högt, lätta på trycket. Vill bara veta, veta nu nu nu. 

 

Virvlar omkring. Marken skakar, jag undrar vad som händer. Vad jag ska göra. Jag vet inte, har ingen aning. Känner mig mest förvirrad fast kanske lite som en galning. Är det normalt eller vad är det som pågår, tittar mot ljuset och ställer en del frågor. Försöker att uttrycka allt det jag känner, misslyckas åter när orden dem sviker. Kompenserar med en dikt, som egentligen inte fungerar såsom en dikt ska. En dikt som rimmar lite och lite inte det minsta. Vill sätta ord, vill komma bort, vill veta. Men det funkar inte så. Men tiden utvisar allt.

 

 

Okej. Så. Känner ni mig, vilket jag tror att ni gör så känner ni säkert igen ovanstående scenario. Kanske inte riktigt så extremt som ovanstående men jo, det händer. Typ minst en gång per dag. Minst. Men det är såhär. Att såhär har jag och min telefon alltid hålllit på. Jag skulle nog hävda att vi befinner oss i ett problematisk förhållande och förr i tiden, ja alltså. INNAN vi kom in i vår halvårskris då tog jag liksom det här att min kära partner försvann då och då. Men nu. Nu har jag helt plötsligt börjat tappa honom. Rätt ner. I marken. Och detta tror jag att min kära hjärna gör lite omedvetet (eller så är det mest för att jag är bra himla klumpig). Men jag vill hemskt gärna skylla detta på en halvårskris. Vi har liksom lärt känna varandra. Vi vet vem den andra är och då bestämmer sig lilla lilla Bernt (telefonen har ett namn) för att ge igen. IGEN. Så inte nog med att min hjärna (klumpighet) ger igen på Bernt nej utan nu ger Bernt dessutom tillbaka så nu funkar inte knappen som den ska. Åh. Halvårskris. Härliga halvårskris. Men Bernt och jag ska bara vänja oss igen. Ge upp våra hot och vår agressioner. Sedan är det dags för ytterliggare fem år tillsamans. Ja. För vi ska leva tillsammans tills jag inte längre kan klassificeras som en fattig student. Ni inser själva att det kommer ta ett tag. Så Bernt och jag ska ta oss ur den här halvårskrisen. Vi ska fixa det. Tillsammans.

Alltså. Det är fascinerande. Började tänka på en vän, eller kanske egentligen en före detta vän, häromdagen. Skrev ett meddelande idag på facebook. Tänkte på hur mycket vi en gång kände varandra, hur vi visste vem den andra var utantill och innantill. Hur vi spenderade alla timmar på sommarlovet tillsammans. Tills vi började högstadiet. Hur vi började glida ifrån varandra, hur jag började känna att vi inte visste vilka vi var längre. Att jag inte hade intresse av att veta. Jag har inte sett henne på över ett år. Jag vet inte vem hon är. Jag vet inte om hon jobbar eller om hon är duktig i skolan. Jag visste inte att hon hade vad jag misstänker är en pojkvän. Jag vet inte om hon bor kvar på samma ställe. Jag vet inte vad hon gör på sin fritid. Jag har ingen aning. Men ändå, ändå är hon en så stor del av den jag en gång var att det nog alltid kommer att gnaga lite att inte veta. Att inte checka in och fråga någon gång då och då. Hon vet inte vem jag är heller. Hon har ingen aning. Hon vet inte att jag inte tolererar att folk trycker ner mig längre och det är lite det jag oroar mig för. Jag undrar vem jag kommer att bli när jag ser henne? Kommer jag att stå på mig och vara mig själv eller kommer vi att gå tillbaka till de personerna vi var då? När jag alltid fick vika mig för hennes val och beslut. När jag inte vågade stå upp för mina åsikter. Om vi ses hoppas jag att vi kommer ses som jämlikar. Det kommer att bli intressant att jämföra den vuxna personen med den 10-åring jag en gång kände. 

Gråter några tårar av lycka. Så vacker film. Så tänkvärd. Så amerikansk. Ja alltså, jag är ju lite av en sucker för amerikanska romantiska komedier á la Ginnifer Goodwin. (Something Borrowed, Valentines day, Love actually, He's just not that into you etc. etc.) Blir så lycklig. Så glad. Så. Ledsen. Undrar när det är min tur och lever så länge via filmerna. För att jag ska få uppleva det på något sätt. Se den om ni, som jag, är lite lätt småförtjusta i välarbetade romantiska komedier. (Inget tonårssnusk här inte). Att skådespelarna passerar revy skadar ju inte heller. (Ben Affleck, Jennifer Aniston, Ginnifer Goodwin, Drew Berrymore, Scarlett Johansen och Bradley Cooper för att nämna några) Puss och godnatt.