Man väljer sina vänner men inte sin släkt.
Av någon anledning har uttrycket dykt upp ett antal gånger den här veckan. Hur man föds in i en släkt man på samma gång älskar och hatar (fast ibland det ena mer än det andra) och hur vännerna är människorna man plockar för att de just får en att må bra. Hur de ibland är så mycket bättre än vad släkten någonsin kommer att vara, just på grund av detta. Att man väljer dem själv.
Jag kan inte ens längre räkna de otaliga gånger som en släkting har gjort mig ledsen, arg eller besviken. Hur de ibland är så okänsliga. Hur de skiter i mig. Hur de inte bryr sig. Hur ens eget kött och blod anser att man är mindre värd än en sten. De finns på båda sidor och tyvärr hänger de ju liksom med. Jag kan inte göra ett skvatt för att bli av med dem utan tvingas att konfrontera dem då och då. Även om det med vissa är den totala ignoranta sidan som gjort mig ledsen. Ibland funderar jag allvarligt på vad jag gjort för fel. Eller ja, jag gjorde det. Tills jag kom på att det faktiskt inte är mitt fel. Jag har försökt och jag tycker på många sätt att de flesta relationerna har legat på dem då jag varit den lilla. Ett barn kan inte förväntas upprätthålla relationer och det är t.ex. därför det är min skyldighet att uppräthålla relationer till mina syskonbarn. Ibland blir jag så ledsen. Hur har de mage att säga sådana saker, att göra sådana saker eller att totalt inte ens existera? Jag blir så ledsen. Och sedan blir jag arg på mig själv, hur kan jag tillåta dem att göra mig ledsen? Nej. Fan. Jag orkar inte gråta över spilld mjölk längre, gjort är gjort och varför skall jag lägga energi på människor jag inte tycker om bara för att jag har blodsband till dem? Nej. Det är inte hållbart så ärligt talat, tack och adjö. Jag hör av mig om jag absolut måste.
Men sedan finns det sidor av släkten som jag älskar. Som jag inte skulle vilja leva utan. Som alltid finns där, ett meddelande bort eller som jag verkligen försöker ta mig tid till. Som jag träffar på släktträffer eller åker tåg till. Som jag väljer att umgås med. Trots att de är släkt eller kanske för att de är släkt. Därför att jag älskar dem. Därför att de tillför någonting i mitt liv.
På precis samma sätt är det med mina vänner. Mina älskade, älskade vänner. Som jag inte skulle klara mig en dag utan. Som jag skulle dö för. Som jag kan ringa och träffa och prata. Som finns där, på precis samma sätt som jag hoppas att jag finns där för er. Ni är bra. Ni är min släkt.
Så varför kan jag inte ta de bra sidorna av släkten och fösa ihop denna med vännerna och bilda en helt ny stor jättefamilj. DET hade varit bra, det hade jag gillat. Så jag gör det nu. I mitt huvud. För jag orkar inte lägga en dag till på att vara ledsen över människor som inte tycker om mig. Puss älskade älskade ni, och för att bevisa hur mycket jag tycker om er passar jag för ovanlighetens skull på att bjuda på lite bilder. Den första har jag helt jätte burdust lånat av Sara. Jag hoppas att det är okej.
