Taggar

Vi stod där en smula övergivna, vi som blev kvar. Och vinkade hejdå till tåget som rullade iväg och tog med sig min vän bort mot nya äventyr. Älskade älskade älskade vän som jag kommer sakna mer än vad jag tror att hon förstår. En av de första äkta Kalmarit-vännerna jag lärde känna, och en av de bästa jag någonsin haft. Det är lite vemodigt att se henne åka iväg mot Norge och ett nytt land med nya upptåg och upplevelser. Jag kommer att sakna dig min underbara, underbara man. Kom hem snart igen.

Efter ett psykiskt tårfyllt hejdå (även om jag inte grät en enda tår, för det är ju ändå en lycklig stund när man känner att vi börjar bli vuxna. Typ.) så satte jag mig i en bil och åkte hem till det ställe som alltid kommer att vara hem. Norra Öland. Ofta ville jag inte erkänna det, kan tycka att jag ibland nästan skämdes över att bo på ett sådant ställe. Men i efterhand saknar jag lugnet, naturen och den trygghet som fanns där. Jag vet att jag kommer att komma tillbaka på ett eller annat sätt. Sommarhus eller en vecka varje sommar, för Öland kommer alltid att vara hemma oavsett hur gammal jag blir. Att radera tio år som jag bott där permanent och ytterliggare sju som sommargäst är omöjligt. Hemma. Hemma är bra. Vad jag gjorde där spelar egentligen inte så stor roll, men det hade att göra med skratt och agerande och en och annan arrogant replik.