Taggar

Känner mig nere. Totalt, jättenere. Hur ska jag orka, orka att uppfylla alla de krav och förpliktelser som jag känner hopar sig över mig? Som trycker ner mig tills axlarna inte orkar bära och betygen rasar. Dessa betyg. Dessa fruktansvärda betyg. Vad skall jag göra med er? Kan ni inte bara gå och försvinna under en sten istället för att göra att jag står som en strandad person på en kuststrecka någonstans och ser de enda båtarna i hela universum glida iväg med läkarutbildningen som namn? Lite så känns det. Som att jag är en strandad ensam människa som ser mina utbildningar glida iväg och jag kan inte göra någonting åt det förutom att stå där med tom blick och undra vad som hände.

Men än finns det kanske hopp. Kanske en gnutta. Kanske vänder båten snart om om jag sträcker mig upp ytterliggare lite, skriker en aningen högre och ber aningens mer. Kanske. Jag får hoppas. Imorgon får jag en ny chans. Men jag orkar inte. Vill bara gå och lägga mig under en jordhög och be om att få vara bra på något. Vara jättebra på något och lite sämre på allt annat. Istället för att som nu, befinna mig någonstans i landet ingenstans. I ett grådis där jag är en medelmåtta. Men nog om sorgsenheten. Imorgon är en ny dag och då tar jag nya tag med två redovisningar och absolut sista historialektionen, tyskalektionen och engelskaB lektionen i mitt liv.

Jag var lycklig idag också. Jag låg på en gräsplätt i en stadspark, drack hallonad och åt vindruvor och kastade gräs. Kände hur solen värmde benen och hur jag fick färg i ansiktet. Kände hur sommaren är här och hur hemskt mycket jag kommer sakna de finaste vännerna man kan ha i sommar. Samtidigt som jag ser fram emot sommaren som en liten otålig hundvalp som inte kan låta bli att nosa på varenda synlig sak. Jag tar sommarlov om en vecka. Men tills dess ska jag skriva inlämningar, fixa mina slutbetyg och umgås med mina fantastiska vänner.