en resa till tyskland.

Har befunnit mig i Tyskland i fyra dagar, funderat på vem jag är och varit omringad av kärlek från alla hörn och kanter. Att det finns då mycket människor som bryr sig om mig, som tycker om mig för den jag är trots att jag inte gör det. Man blir så lycklig, så glad och såhär just nu i detta ögonblick lider man av lite efter depression. Det gör jag alltid. Att helt plötsligt gå och lägga sig i en tom lägenhet utan ljud, att inte ha all värme runt omkring sig och att vara ensam efter fyra dagars underbarhet. Det gör lite ont och jag blir lite smått ledsen samtidigt som jag jublar inombords av flera anledningar.
- resan var underbar och jag är förvånad över hur mycket jag tycker om er alla, så mycket att ett liv utan er inte hade varit tänkbart.
- att jag faktiskt fortfarande är arton, det är lite märkligt men så är det.
- att jag åker till min underbara amerikanska familj. Om 15 dagar.
- och kanske framförallt: att jag har tagit körtkort!

Jag. Har. Tagit. Körkort. Det är faktiskt väldigt märkligt, har nog inte riktigt fattat det men godkänd blev jag. Alla dessa fantastiska ögonblick samlade inom en så liten period av mitt liv överväldigar mig, gör mig så liten att jag bärs bort av glädje och knappt hittar tillbaka till verkligheten. Gör det svårt för mig att smälta allt. Att jag har så mycket fantastiskt i mitt liv, att jag har så underbara vänner att jag skulle dö för er (jag lovar, jag älskar er så mycket att jag hade hoppat framför ett tåg när som) och att ni, av någon konstig och förvånande anledning, antagligen skulle göra det för mig också. Kärlek är Guds största gåva och för tillfället finns det så mycket av den i mitt liv. Underbara, vackra, fina vänner: Det här är min hyllning till er.
sdsd
På båten, till Tyskland. Allt gungade och jag blev lite rädd och lätt illamående. Men vi överlevde. Och det var solsken så därför satt vi ute en stund, fina fina syskonparet Emilie och Victor.
oo
Alla var vi fascinerade av storleken, Simon och Sara!
l
Vackraste Emilie efter trapporna som aldrig tog slut, 99,5 meter upp i ett kyrktorn.
jj
Sara, Emilie och jag. Vackra vackra tjejer.
pp
Trappan var i samma stuk som den där rutschkanan du inte vill åka. Väldigt brant.
ppp
Vi var vackra kvinnor från femtiotalet och satt på en uteserveringen och åt pizza. Det var varmt och jag brände mig, men finare kan man knappast ha det.
oo
Joanna. Fina vän. det är världens mest osmickrande bild men det var den enda som fanns. Jag tycker om dig.
åå
Fantastisk konsert gjorde vi i denna kyrka. Akustiken var underbar.

Och det finns en hel drös människor till som gjorde resan underbar, tyvärr var jag inte så flitig med kameran och därför finns det inte bilder på er. Men ni vet vilka ni är. Kärlek!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0