Den sjätte november tvåtusentio (6/11 2012) skrev jag en text om ensamhet.
För nästan två år sedan skrev mitt sextonåriga jag följande text. Jag kan inte hjälpa att hålla med henne om en hel del, men också känna ledsnad över hur hon mådde, hur liten och obetydlig hon kände sig. Jag håller med henne om hur ensam en människa är, hur vi, egentligen bara har oss själva och oftast inte ens det, för hur bra känner vi egentligen oss själva? Jag håller med min mamma i texten, det är djupa ord för en sextonåring och lite stolt blir jag över mig själv, att jag var så vuxen. Samtidigt får det mig att fundera och tänka efter. Jag är idag en helt annan människa än vad jag var när jag skrev det där inlägget. Jag är definitivt äldre och de erfarenheter jag fått under de två år som gått har format mig till en starkare, visare och tryggare person. En sak som jag däremot har idag som jag inte hade då, det är er. Jag har vänner som älskar mig och som alltid finns där, även om jag är ensam i mig själv. Men ni, mina fina fina vänner. Ni har gjort livet värt att leva igen och därför tänkte jag att ni skulle få tillgång till min text då, helt oredigerad från de stavfel eller den meningsuppbyggnad som jag då använde.
2010-11-06
Okej vill bara redan i början påpeka några saker;
- Jag behöver skriva av mig ljust nu, känner mig nere.
- Ta ingenting personligt, jag är sur och arg OCH känner mig ensam.
Så, då kan vi börja.
Just nu är inte allt skit, inte allt. Men nästan. För jag känner mig jävligt ensam, ensam då jag inte har någon att prata med längre. Visst, nya klassen är toppen. Det ÄR ni. Men ja, jag saknar min gamla klass. Där man fick vara som man ville, och där man var omtyckt. För ärligt talat känner jag mig alltid.. Undanskyffad just nu? Ja, som att jag alltid är andra valet. För alla. De känns inte direkt som att jag har hittat någon supersupertajt i nya klassen, ja som jag hade förut. Visst, jag har kompisar i nya klassen, men det känns alltid som att jag blir andra valet för alla. Jag är inte första valet, och det känns jobbigt. Jag känner mig ful, äcklig och ja, illa omtyckt. Det är fel av mig att känna så, jag vet det. Men det är så det känns. Dessutom har alla andra gamla kompisar fullt upp med sina nya liv och nya klasser. Nya kompisar som går före mig, så där känns det inte helelr som att jag är välkommen. Även om jag troligen är det. Jag vill bara inte knacka på och störa er i ert nya perfekta liv. Vara det femte hjulet eller för att ta en liknelse. Försöka vara på en fest där man inte är inbjuden och alla stirrar på en när man kommer in som i: "vem fan tror du att du är, och vad gör DU här?!" Jag vet att jag antagligen överdriver men det är så det känns. Jag är fullkomligt ensam, och det är jobbigt. För den tanken har slagit mig mycket den senaste månaden då jag har haft fullt upp;
Jag lever här, omringad av människor, men vem känner mig egentligen? Ingen vet exakt vem jag är, för jag ändras hela tiden. Jag är liten, obetydelsefull. och jag är fullkomligt ensam.
Det är hemskt, jag vet det. Men exakt så känner jag. Speciellt när jag bara skulle vilja skrika ut och få er att fatta, istället skriver jag det här. Jag vet att det är dålig stil, och som jag sade. Ni ska nog egentligen inte ta åt er. Jag ska bara hitta min plats.
Men jag känner mig så sviken just nu. Av alla. Av människor som lovat att se mig och sedan när man sms:ar och frågar var de är "Nej men oj, var det idag? Nä, jag kan inte, jag har läxor" Förstår ni inte att jag behöver er? Att jag inte längre klarar av att vara ensam, utan någon. Det kanske är därför som jag blivit lite "kär i kärleken". Blir jag kär, ja då har jag ju hittat den där personen som känner mig bättre än jag själv gör, som skulle göra allt för mig. Och kanske projicerar jag även då fram en bild som jag blir kär i. Jag blir kär i kärleken. Det är jobbigt, men sanning. Kanske är det här dock verkligheten? Jag kanske har levt i "a fairytale" hittils. Med kompisar som aldrig skulle svika eller hugga mig i ryggen, som jag hört att det ofta är. Kanske har jag nu själv kommit ut i den där världen. Lite för godtrogen med hur människor faktiskt är, vi är grymma. Samtidigt känner jag mig själv göra likadant, i hämnd. Jag vill inte vara människa, jag vill vara något snällt. Jag har kommit ut i en värld där det är för mycket armbågar. Jag tror inte att det skulle bli bättre någon annanstans, eller kanske tror jag det. Men är ändå för nöjd med vissa saker så att jag inte vill byta. Kanske ska jag flytta utomlands i 10 år och glömma världen.
Jag läste på en gammal amerikansk kompis facebook för några minuter sedan, "jag sakner det" precis så. Hon vill flytta hit, bort från sin verklighet. Du vet inte hur gärna jag skulle byta med dig. Du verkar ha en fantastisk verklighet, high school, kompisar, populär och inte minst; snygg. Inte för jag tror att jag skulle bli lyckligare om jag var snygg. Eller vänta, jag tar nog tillbaka det där. Det skulle jag nog... Det känns i alla fall så. "Gräset är alltid grönare på andra sidan".
Jag vill tillbaka ett år. Då jag var rastlös, men ändå inte ensam. För jag hade ännu inte kommit in i den verkliga värden, i den mänskliga världen. Jag ahde ännu inte kommit på hur ensam en människa faktiskt är. För egentligen har vi bara oss själva.
När jag sade det där till min mamma kunde hon inte säga så mycket. Bara "jag vet, och det är starka ord för att komma från en 16-åring, man borde inte ha kommit på det så tidigt". Och jag önskar verkligen att jag inte hade kommit på det. För det är verkligen skit, big times. Jag vill bara vara älskad, omtyckt och någons förstahandsval.
Jag är kär i en dröm, kär i kärleken. Ensam, med väldigt liten självkänsla.
Mitt älskade, fina, yngre jag. Du var så bra och jag önskar att jag hade kunnat åka tillbaka till dig och säga att det löser sig, att du om två år, kommer vara omringad av människor som älskar dig och som du ovillkorligt älskar tillbaka. Du var så klok, klokare än vad man skall behöva vara.
Kommentarer
Trackback
