nio timmars tidsskillnad ger symtom.
Orkar bara skriva att jag lever och att jag ska sova nu. Efter förseningar och andra komplikationer är vi nu åtminstone här och det är bittersött. Men så är det. Mer om mig, resan och all annan galenskap imorgon. Nu, sova.
Uttrycker mina negativa tankegångar
Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte, jag vill inte och jag vill inte! Jag vill inte åka hem imorgon, vill inte återvända till mitt hemland. Fast samtidigt. Jag är så kluven, så delad. En liten del av mig skriker och jublar av glädje över att få komma hem igen och träffa er. Träffa mamma. Träffa pappa och självklart, visa Faith mitt liv och mina vanor. Men den större delen av mig vrålar och skriker och bara gastar ut ett stort, gigantiskt, enormt och fruktansvärt nej. Jag vill inte hem, vill inte veta av vad som händer hemma. Vill inte, kan inte, orkar inte. Och ändå, ändå lyfter planet imorgon. Och då måste jag vara där, sitta på min plats och lyfta med planet. Trots att tårarna rinner. Men tillbaka ska jag, och förhoppningsvis. Förhoppningsvis blir det om ett år.
Inlägg dedikerat till er mina underbara, vackra, fantastiska och otroliga vänner.
Hur hamnade jag här? Hur landade jag helt plötsligt i att snart börja trean, snart påbörja sista året av min skolgång. Hur hamnade jag i ett land som har allt och med känslan av att vägra att åka hem men ändå känna suget av att åka hem. Åka hem till er. Åka hem till alla er som betyder något, som får mig att vilja gå upp på morgonen. Får mig att orka ta det där extra steget, anstränga mig lite hårdare, kämpa lite mer. Hur hamnade jag i ett liv där jag fick er? Vad gjorde jag för att förtjäna de absolut bästa vännerna någon kan önska sig, hur kan någon ens ha lyckats skapa sådana fantastiska människor som ni är? Hur är någonting sådant möjligt? Ni får mig att känna mig bra, ni får mig att känna att jag trots allt kanske har en plats här. Hur ni bryr er, hur ni lyssnar. Hur ni är. Jag hade vägrat åka hem om det inte vore för er. Ni, ni underbara, vackra, otroliga, fantastiska och omtänksamma människor. Ni. Ni är fantastiska och jag älskar er så otroligt mycket. Ni är solarna i mitt liv, det är ni som får mig att fortsätta. Att fortsätta gå till skolan. Att komma hem. Att orka upp. Ni vet vilka ni är, ni vet hur mycket ni betyder. Varenda en av er. Varenda en. Den absolut mest underbara kväll jag någonsin haft var min födelsedag för då var ni där. Nästan allihopa. Och jag bara log och kände mig älskad. När jag åkte till mitt andra hem skickade ni sms och skrev på Facebook. Och jag blev så chockad, jag har aldrig åkt utomlands och upplevt det innan. Ni är så fantastiska. Ni får mig att må så bra. Jag älskar er så himla, himla mycket. Ni är mitt hem i Sverige. För hem, hem är de ställen där man är älskad. Jag saknar er, extremt mycket. Men tills på fredag, när jag återigen är på svensk mark, så saknar jag er på avstånd. Jag vill hem till er, men jag vill också vara kvar här. Här där jag har en helt annan familj. Jag känner mig så kluven, så delad. Hur kan jag känna mig så hemma i ett land som inte är mitt eget? Jag är så lyckligt lottad. För jag har er och jag inte ens uttrycka hur mycket ni betyder för mig. Jag hoppas bara att ni vet, vet att ni är allt och ingenting för mig. Utan er hade jag inte klarat mig, utan er hade jag inte orkat en dag till. Därför får ni denna sång som en hyllning, för att jag älskar den. För att den uttrycker lite av det jag känner. Och så får ni det här inlägget, även om det inte ens kan uttrycka en miljondel av det jag känner för er.
En dag med oliver i en trädgård och andra hemligheter i det stora landet
Idag shoppade vi, bland annat skor för mina systerbarn och sedan en tröja till till mig själv. Vi åt pretzels till lunch och sedan bjöd jag (mina föräldrar) på middag på Olive Garden. Gott och fint. Att de fyller på och bjuder på mer mat och dryck är också annorlunda, man äter så mycket här. Men mycket mer har inte hänt idag förutom att vi då besökte the Outlet mall och Alderwood mall. Roligt, trevligt och fint. Shopping är alltid okej.
En overklig men ändå så eftertraktad dröm.
Den finns alltid där. Jagar mig alltid, gnager lite. Tjatar på mig. Försöker sträcka sig ut och ta övertaget. Vill lite för mycket. Ja ni vet, viljan om att leva på musik och skådespeleri. Musikal. Åh herregud vad jag vill det mycket. Vad jag skulle ge för att få stå på en scen och sjunga musikal, agera musikal. Vara musikal. Jag skulle ge så himla, himla mycket för det och jag skulle göra vad som helst för att jag ska få den där rösten som krävs. Agerandet som krävs. Dansandet. Jag vill det så himla mycket. Men tills jag hittar ett sätt att förtrycka drömmen eller kanske agera ut den på annat sätt väntar jag exalterat efter januari 2013. För då kommer Les Miserables ut på biograferna och då, då ska jag se den.
En kort uppdatering om dagen: Vi åkte iväg för ett läkarbesök för Faith, åt lunch på TacoTime och så inhandlade jag, äntligen, en ny plånbok. Annars har vi enbart tagit det lugnt, och så gjorde jag ugnspannkaka till middag.
En kort uppdatering om dagen: Vi åkte iväg för ett läkarbesök för Faith, åt lunch på TacoTime och så inhandlade jag, äntligen, en ny plånbok. Annars har vi enbart tagit det lugnt, och så gjorde jag ugnspannkaka till middag.
en dag med ett torn som skjuter i höjden och en förkrympt pojke på nitton år
Idag åkte vi till Seattle så klockan 10.00 stod jag och packade ner picknick (se bröd, chips, vatten och annat nödvändigt). Vi begav oss sedan till Fred Meyer för att inhandla kalkon, ost och dricka innan vi köpte Starbucks, jag lever på Starbucks. Starbucks är min energikälla, min vän, min tröstmat (dricka). Det är fint helt enkelt, hur ska jag överleva ända till april nästa år? Nej jag tror inte att det är möjligt. Jag får komma på något.
Efter att ha anlänt till Seattle, med all den trafik som var på vägen är det otroligt att vi kom fram, körde vi runt runt innan jag och Faith hoppar ut ur bilen för att rusa in på Hard Rock och inhandla var sin tröja innan vi rusar ut och hoppar in i bilen igen. Vi stötte även på en 75-årig gammal man som brukade vara operasångare. Dagens komplimang kom från honom med "And here we have a blond bombshell". Ja, alltså. Lite smickrad blir jag ju, även om inte ens jag vill ha så gamla män. Sedan åts det lunch i bilen, besökte Tutankhamo utställningen (vilket var både givande och intressant trots den massiva mängden människor och den kvava luften), gick runt i detta stora center med t.ex. 3D-bio (Nej, den besökte vi inte) och ett fjärilshus (Ja, det besökte vi). Blev tyvärr inget Space Needle idag på grund av alldeles för långa köer men detta skall troligtvis fixas någon gång innan jag åker tillsammans med Pike Place Market. På vägen hem stannade vi på Red Robins (Kyckling, bacon och guacamole visade sig inte bara vara en bra kombination utan en fantastisk kombination). Dagen var fin. Punkt.
Eftersom de flesta av er har Facebook ber jag er se på resten av bilderna där.
onsdagen den tjugonde juni tvåtusentolv
Idag har jag inte gjort sådär väldigt mycket medan jag däremot har jag spenderat desto mer pengar. Vi vaknade sent, efter att ha städat Faiths i rum i tre timmar igår natt och sedan gjorde jag mig i vanlig ordning iordning, för det skulle kanske inte vara sådär jättesmart att dyka upp i pyjamas och ett hår som stod åt alla håll och kanter i en matbutik. Inte för att de skulle slänga ut mig.. Men jag kände liksom för att representera Sverige på ett positivt sätt. Faith stannade sedan hemma medan jag och Denise åkte och fikade på Starbucks där jag fick en ny favorit, Frappucino med kokos och åt en underbart god panini. Efter Starbucks blev det shopping för hela slanten, massa presenter till er där hemma och efter detta middag (chili), vilande och nu: So you think you can dance. Dagen har varit bra och imorgon väntar Seattle och allt vad den staden kan erbjuda.
Den sjätte november tvåtusentio (6/11 2012) skrev jag en text om ensamhet.
För nästan två år sedan skrev mitt sextonåriga jag följande text. Jag kan inte hjälpa att hålla med henne om en hel del, men också känna ledsnad över hur hon mådde, hur liten och obetydlig hon kände sig. Jag håller med henne om hur ensam en människa är, hur vi, egentligen bara har oss själva och oftast inte ens det, för hur bra känner vi egentligen oss själva? Jag håller med min mamma i texten, det är djupa ord för en sextonåring och lite stolt blir jag över mig själv, att jag var så vuxen. Samtidigt får det mig att fundera och tänka efter. Jag är idag en helt annan människa än vad jag var när jag skrev det där inlägget. Jag är definitivt äldre och de erfarenheter jag fått under de två år som gått har format mig till en starkare, visare och tryggare person. En sak som jag däremot har idag som jag inte hade då, det är er. Jag har vänner som älskar mig och som alltid finns där, även om jag är ensam i mig själv. Men ni, mina fina fina vänner. Ni har gjort livet värt att leva igen och därför tänkte jag att ni skulle få tillgång till min text då, helt oredigerad från de stavfel eller den meningsuppbyggnad som jag då använde.
2010-11-06
Okej vill bara redan i början påpeka några saker;
- Jag behöver skriva av mig ljust nu, känner mig nere.
- Ta ingenting personligt, jag är sur och arg OCH känner mig ensam.
Så, då kan vi börja.
Just nu är inte allt skit, inte allt. Men nästan. För jag känner mig jävligt ensam, ensam då jag inte har någon att prata med längre. Visst, nya klassen är toppen. Det ÄR ni. Men ja, jag saknar min gamla klass. Där man fick vara som man ville, och där man var omtyckt. För ärligt talat känner jag mig alltid.. Undanskyffad just nu? Ja, som att jag alltid är andra valet. För alla. De känns inte direkt som att jag har hittat någon supersupertajt i nya klassen, ja som jag hade förut. Visst, jag har kompisar i nya klassen, men det känns alltid som att jag blir andra valet för alla. Jag är inte första valet, och det känns jobbigt. Jag känner mig ful, äcklig och ja, illa omtyckt. Det är fel av mig att känna så, jag vet det. Men det är så det känns. Dessutom har alla andra gamla kompisar fullt upp med sina nya liv och nya klasser. Nya kompisar som går före mig, så där känns det inte helelr som att jag är välkommen. Även om jag troligen är det. Jag vill bara inte knacka på och störa er i ert nya perfekta liv. Vara det femte hjulet eller för att ta en liknelse. Försöka vara på en fest där man inte är inbjuden och alla stirrar på en när man kommer in som i: "vem fan tror du att du är, och vad gör DU här?!" Jag vet att jag antagligen överdriver men det är så det känns. Jag är fullkomligt ensam, och det är jobbigt. För den tanken har slagit mig mycket den senaste månaden då jag har haft fullt upp;
Jag lever här, omringad av människor, men vem känner mig egentligen? Ingen vet exakt vem jag är, för jag ändras hela tiden. Jag är liten, obetydelsefull. och jag är fullkomligt ensam.
Det är hemskt, jag vet det. Men exakt så känner jag. Speciellt när jag bara skulle vilja skrika ut och få er att fatta, istället skriver jag det här. Jag vet att det är dålig stil, och som jag sade. Ni ska nog egentligen inte ta åt er. Jag ska bara hitta min plats.
Men jag känner mig så sviken just nu. Av alla. Av människor som lovat att se mig och sedan när man sms:ar och frågar var de är "Nej men oj, var det idag? Nä, jag kan inte, jag har läxor" Förstår ni inte att jag behöver er? Att jag inte längre klarar av att vara ensam, utan någon. Det kanske är därför som jag blivit lite "kär i kärleken". Blir jag kär, ja då har jag ju hittat den där personen som känner mig bättre än jag själv gör, som skulle göra allt för mig. Och kanske projicerar jag även då fram en bild som jag blir kär i. Jag blir kär i kärleken. Det är jobbigt, men sanning. Kanske är det här dock verkligheten? Jag kanske har levt i "a fairytale" hittils. Med kompisar som aldrig skulle svika eller hugga mig i ryggen, som jag hört att det ofta är. Kanske har jag nu själv kommit ut i den där världen. Lite för godtrogen med hur människor faktiskt är, vi är grymma. Samtidigt känner jag mig själv göra likadant, i hämnd. Jag vill inte vara människa, jag vill vara något snällt. Jag har kommit ut i en värld där det är för mycket armbågar. Jag tror inte att det skulle bli bättre någon annanstans, eller kanske tror jag det. Men är ändå för nöjd med vissa saker så att jag inte vill byta. Kanske ska jag flytta utomlands i 10 år och glömma världen.
Jag läste på en gammal amerikansk kompis facebook för några minuter sedan, "jag sakner det" precis så. Hon vill flytta hit, bort från sin verklighet. Du vet inte hur gärna jag skulle byta med dig. Du verkar ha en fantastisk verklighet, high school, kompisar, populär och inte minst; snygg. Inte för jag tror att jag skulle bli lyckligare om jag var snygg. Eller vänta, jag tar nog tillbaka det där. Det skulle jag nog... Det känns i alla fall så. "Gräset är alltid grönare på andra sidan".
Jag vill tillbaka ett år. Då jag var rastlös, men ändå inte ensam. För jag hade ännu inte kommit in i den verkliga värden, i den mänskliga världen. Jag ahde ännu inte kommit på hur ensam en människa faktiskt är. För egentligen har vi bara oss själva.
När jag sade det där till min mamma kunde hon inte säga så mycket. Bara "jag vet, och det är starka ord för att komma från en 16-åring, man borde inte ha kommit på det så tidigt". Och jag önskar verkligen att jag inte hade kommit på det. För det är verkligen skit, big times. Jag vill bara vara älskad, omtyckt och någons förstahandsval.
Jag är kär i en dröm, kär i kärleken. Ensam, med väldigt liten självkänsla.
Mitt älskade, fina, yngre jag. Du var så bra och jag önskar att jag hade kunnat åka tillbaka till dig och säga att det löser sig, att du om två år, kommer vara omringad av människor som älskar dig och som du ovillkorligt älskar tillbaka. Du var så klok, klokare än vad man skall behöva vara.
En dag med klädprovande, pretzelätande och quiznos.
Dagen bara försvann. Veckan bara försvann. Jag har varit här i mer än två veckor och det känns som att jag kom igår. Jag vill inte åka hem, jag vill verkligen inte. Jag vill stanna här och bara vara, känna att jag får vara med de människor som jag tycker absolut mest om. Jag vill inte åka iväg, mitt liv här är lika mycket mitt liv som det liv jag har hemma och för varje gång jag kommer blir det allt svårare att lämna och åka tillbaka, även om jag älskar er alla där hemma. Idag var vi på ett läkarbesök för Faith och sedan åt vi mackor på Quiznos innan vi åkte iväg till Alderwood och shoppade där. Jag tror aldrig att jag har haft med mig så mycket kläder in i en provhytt. Men lite nytt blev det, dock befinner de sig i tvättmaskinen just nu så kort blir det senare. Sedan åt vi pretzels till middag vilket är, för er som inte vet, kringlor med olika smaker. Väldigt gott och väldigt fett. Men, man har bara sommarlov en gång per år. Och det här är USA. Jag saknar er alla där hemma men hem vill jag inte.
Bloglovin
Har nu blivit medlem av Bloglovin, allt för att underlätta för alla er som har detta så att ni kan följa och se uppdateringar där.
Klicka er bara vidare genom denna länk: Bloglovin: Taggar
En dag i ett tehus
Så vad har denna dag bestått av? I en kort mening: tedrickande och tvålköpande. Vi åkte till världens sötaste lilla café vid namn Attic Secret och åt en underbar macka, caesarsallad, drack te och åt scones med lemoncurd. Gott gott. Och sedan åkte vi till Bath and Body works där jag köpte en massa presenter till alla er där hemma (fast mest till mamma) och lite till mig själv. Totalt värde? 120$. Betalat? 58$. Nöjd tjej.
Och igår beställde vi hem pizza. Eller ja, jag råkar säga att jag är hungrig och Faith frågar om vi skall beställa pizza. Sagt och gjort. Vi beställer pizza, halvt på skämt och halvt på riktigt och lyckas få in ordern 23.59, en minut innan stängningsdags. Och sedan skrattade vi som aldrig förr medan vi motar pizzan och äter den 20 minuter senare. Det är definitivt en av de sjukaste sakerna jag gjort här. Speciellt eftersom Faith möter killen som levererar pizzan med en kniv i fickan, ifall han skulle råka vara en våldtäktsman eller något. En helt ordinär kväll i staterna så att säga.
Men, nu ska jag göra annat. Ni kan njuta av bilderna så länge.
Alla fäders dag
Idag är det alltså alla fäders dag här borta på andra sidan, eller, om vi ska nämna det vid amerikanernas egna namn, Fathers Day. Det hela började med en tur till kyrkan imorse. Och åh vad jag älskar deras kyrka, stämningen där inne ÄR Gud. Och budskapen är så bra, så relevanta. Idag pratade vi om hur vi är kyrkan. Att kyrkan är det som förmedlar Jesus kärlek dagligen och att, om jag ska citera pastorn, " But what I'm really excited about is church on Monday morning" och han fortsatte, "so go out and just ask the question: what can I do for you today?". Det var ett fantastiskt budskap.
Efter detta fortsatte vi till Applebees (se restaurang) och åt lunch innan vi åkte iväg till the outlet mall för shopping. Denise släppte av mig och Faith och jag lyckades faktiskt hitta fyra tröjor varav en från GAP så jag är nöjd. Annars roade vi oss med att titta på små små tygbitar på Burberry (se en liten halsscarf). Gissa? 195 dollar. Jo men visst. Men efter att ha ätit en och en halv fantastisk pretzel så åkte vi hem. Nu: bilder.
Vad tycker ni?
En helt ny (nästan, en del kvarstår från förra designen) design. Till min blogg. Lite färgskaleändring, lite bildändring och jag är faktiskt nöjd. Men, vad tycker ni? Kritik är ALLTID välkommet, i alla former. Det är så man förbättrats. Men jag tycker att bloggen blev lite somrigare såhär när vi är mitt i juni, det kan behövas. Och om ni inte ser rekommenderar jag er att uppdatera sidan. Antingen via uppdatera webbläsare (sitter precis till vänster om adressraden i Google Chrome, trot den sitter till höger i Internet Explorer) eller genom att trycka ner F5 på din dator. Just nu sitter jag för övrigt och lyssnar på fyverkier. Någon har roligt. Och sedan så har vi inte gjort alls mycket idag. Faith och jag var uppe sent igår natt (Klockan 04:00) och jag vaknade inte förrän tolv. Då blev det frukost, dusch och annat fint. Och sedan åkte vi och handlade innan vi (Jag, Faith och Chuck) åkte och såg Snow White and the Huntsman. Har ni inget bättre för er så se den, den var faktiskt bra och jag måste ge den annars så väldigt mediokra skådespelerskan Kirsten Stewart en eloge. Hon gjorde en bra jobb i princip hela tiden (inte vid de romantiska scenerna dock, hon kan tydligen inte hantera dessa.) även om Charlize Theron gjorde den bästa skådespelar insatsen. Nu: Badrum och sängen. Eller snart.
tänkte dela med mig av sanningen..
Frappucino med kakor.
Alltså. Jag vet att jag äter för mycket här. Att jag dricker för mycket. (Starbucks då, inte alkohol). Men alltså. Det är så himla gott. Ni ska bara veta hur god snabbmaten är här. Att amerikaner är stora är alltså inget konstigt. Jag hade också vägt hundratjugofem kilogram om jag var amerikan. Och idag då? Idag har jag sovit länge. Igen. Ända fram till klockan nio. På kvällen. Eran tid. Och sedan åt jag frukost. Och sedan duschade jag. Och sedan åt jag lunch (ja, alltså det tog ju ett tag att duscha och så gjorde jag lite annat också). A cup of noodles. Det var gott. Och sedan åkte vi till biblioteket och till en affär och sedan till Starbucks. Och därav rubriken, för just nu sitter jag med en Frappucino Mocha Cookie Crumble. Eller något i den stilen. Och det är alltså hälften kaffe, hälften choklad, det är kallt, det är chokladgrädde på toppen med kaksmulor i. Jag trivs. Och sedan kom Faith hem igår också, och det är trevligt. För då får jag ju spendera lite tid med henne. Men jag trivs så himla bra här. Med folket, med språket, med maten och med kulturen. Så. Det var dagens uppdatering. En stor blöt kyss så hörs vi senare. Och jag ber om ursäkt för drygheten i bloggen för tillfälett, men att komma på en massa fyndiga blogginlägg är inte det viktigaste. Det viktigaste för mig är att få en dagbok att ha kvar när jag kommer hem, och sedan, självklart, så kanske några av er finner det intressant att höra och se vad jag gör. Måste berätta mer om dagen som jag bara visade en massa bilder från också. Men det kommer. Nu: Sov gott.
