Taggar

Börjar undra vad jag känner, vad jag egentligen vill. Känner mig fångad i en kropp som inte har förmåga att känna det jag vill känna. Som inte har känslospektrat som jag behöver. Jag undrar vad som krävs. Hur jag ska kunna reda ut alla de trådar som just nu mest befinner sig huller om buller, hur jag ska kunna veta vad jag känner när jag aldrig känt det innan. Hur jag ska bete mig, vad jag skall göra. Frågor som är så lätta att ställa men som är ännu svårare att besvara.

Jag vet hur jag ska bete mig när jag är glad, för det är en bekant känsla. Jag vet hur jag ska bete mig när jag är arg, för likaså är den känslan bekant. Jag vet hur jag ska bete mig när jag är ledsen, när jag är lycklig, när jag är modig och när jag är nyfiken. Jag vet att jag skall skratta, att jag skall skrika. Att jag skall gråta, att jag skall le, att jag skall våga och att jag skall fråga. Likaså vet jag hur jag skall bete mig för de känslor som jag inte är alltför bekant med men som jag ändå känt. Att vara stolt över någon, att vara framgångsrik, att saknar någon eller något. Och sedan finns det de där känslorna som på senare tid börjat dyka upp och som får mig att fundera på vad det här är och hur jag egentligen ska reagera på det där obegripliga som just nu tar över en kropp som inte har förmågan att ta hand om de känslor som den vill känna. Känslan som uppstod dagen vi skulle ge oss av från landet på andra sidan havet var en sådan känsla. Det var inte saknad. Det var inte frustration. Det var inte skuldkänslor och ändå, ändå fanns den där. Så närvarande så stark och jag visste varken om tårar eller ett illvrål skulle hjälpa. Ingenting verkade fungera. Min kropp hade inte förmågan, har inte förmågan, att känna de känslor som behövs. Och tyvärr är det inte bara den känslan. Tyvärr, eller är det kanske positivt, har det sådana känslor uppstått flera gånger. Och jag bara hoppas och önskar att jag skall lära mig. Lära mig hur jag tar hand om känslorna till nästa gång.