Förbannar...
.. Det svenska laget i fälttävlan för att de river. .. Nya Zeeland.. Som inte river. .. Expertkommentatorn som ger mig falska förhoppningar. Så nu hoppas jag istället på att Sara Algotsson skall ta medalj i individuell fälttävlan. Eftersom lagmedaljshoppet försvann ut genom bakdörren. Puss och så.
En snabb uppdatering om allt som sker och allt som inte sker
Springer omkring, sover alldeles för mycket, sover alldeles för lite, umgås med vänner, lagar mat, springer på bio, skrattar, ser ut som en kräfta, åker buss, åker buss i massvis, är trött, är glad, är lycklig, det är sommar. Det är sommar och jag gör en himla massa så vi ses snart igen.
Släkthelg.
Några av er vet det med största sannolikhet, andra vet det kanske inte. Men, nu är det faktiskt så att jag har syskon. Ja, halvsyskon då. Och det finns faktiskt en hel drös av dem, eller närmare bestämt sex stycken. Av dessa sex halvsyskon så är två på mammas sida och därmed fyra på pappas och idag så anländer tre av mina halvsyskon på pappas sida, vissa med respektive och andra med barn, för att umgås och sova innan det blir släktkalas imorgon. Så det blir fullt ös. Och vi blir väl .. Ja, om jag räknat rätt 9 stycken. Ikväll. Imorgon blir det fest med två av fyra kusiner (fortfarande på pappas sida) och deras respektive. Samt deras barn. Och så självklart min underbara faster och farbror. Så, om jag nu återigen räknat rätt, blir vi.. 22 stycken. Eftersom min kusins mans föräldrar är där också. Det blir härligt. Fullt ös. Och så blir det internationell middag med, när vi ändå är igång och så. Så då får jag prata spanska. (Min kusins man samt kusins mans föräldrar). Åh herregud. Och sedan i slutet av kvällen agerar jag chaufför. Suveränt.
En mindre aktiv blogg.
Men, det är faktiskt sommar så jag behöver inte direkt skriva särskilt mycket här. Igår var jag på stranden med mina underbara vänner och idag ska jag återigen dit med fina och bästaste Sara. Jag älskar sommarlov, man får ju faktiskt göra precis vad man vill.
Tror jag har slagit ett eget rekord.
När man är så trött att man sover fram till halv två, efter att visserligen ha somnat om två gånger men ändå, då är det illa. Då är det riktigt illa. Men det behövdes nog efter sex veckor av konstant spänning och innan dess skola. Det har varit utmattande att ha Faith här, att ha varit hemifrån och att ha pratat engelska så länge. Men det har också varit så underbart, mer fantastiskt än jag hade kunnat förställa mig. Och imorgon får jag äntligen se mina härliga och fantastiska vänner igen. Åh, härliga, härliga sommar.
Spenderar ett inlägg.
Åt att minnas Utöya och allt det som hände där för exakt ett år sedan. Det som hände och det som skedde är ingenting jag ens kan föreställa mig. Jag kommer fortfarande ihåg min oförståelse inför det jag hörde och såg på TVn den där dagen för exakt ett år sedan precis innan vi skulle åka mot London. Jag kommer ihåg att jag inte kunde förstå hur något så ont hade kunnat ske. Men det gjorde det. Och jag minns alla de böner vi bad under vår resa till Walsingham och London för de som utsatts för detta. Hur alla gjorde det. Varenda kyrka. Varenda mässa. All min kärlek och alla mina tankar går till er idag, för det ni utsattes för, och till er familj, era vänner och era släktingar. För allt det dem utsatts för. För det ni, och vi, alla utsattes för. Ondska. Ondska så ond att den inte borde finnas. Men tillsammans är vi starka och att minnas är att hedra. Och därför minns vi idag. För er skull.
ett sommarminne för livet.
Hade en underbar lördag igår. Fotograferande med bästaste vännen och sedan dyker de andra bästaste vännerna upp och så får man spendera en hel dag med några av sina bästaste vänner. Och de är så himla bra att jag inte ens bryr mig om att bästaste kanske egentligen inte är ett korrekt svenskt ord. Vi fotade, vi vandrade omkring i en åker och blev dyngsura om ben och fötter. Vi spelade monopol och vi åt lite för mycket amerikanskt godis. Och kanelbullar. Och chips. Och sedan åt vi middag också, för det var ju trevligt och sist men inte minst begav vi oss till Torsås och inhandlade tillbehör för att kunna göra amerikanska marshmallows och chokladkakor över en brasa som vi tände på en strand i solnedgången efter att vi badat i ett vatten som var ganska varmt. Och vi var alldeles ensamma på stranden och det var helt enkelt underbart. Gårdagen var toppen. En sån där dag som bara kan inträffa en sommar då man fortfarande är tillräckligt ung för att man kanske inte riktigt helt behöver begripa det vuxna livets alla bekymmer och allt ansvar men ändå tillräckligt gammal för att greppa de där stunderna och inse att det kanske inte finns så många somrar kvar med samma slags möjligheter att skapa dessa minnen. Nästa sommar vet nog ingen av oss var vi är, och det kommer bli bra det med. Men tills dess så greppar jag tag om de minnen jag får och förvarar dem så att jag kan ta fram dem ibland och känna att det finns stunder av total lycka.
Känner mig påtvingad att delge er min åsikt.
Om denna hemska, hemska, hemska, fruktansvärda, diaboliska grupp som handlar om att man skämtar om Engla. Hur. Vågar. Man? Jag förstår inte, vill inte förstå. Hur kan man komma på idén, hur kan man inte ha skam i kroppen att förstå bättre? Denna lilla flicka som våldtogs och mördades brutalt är inte, och jag upprepar INTE, ett objekt för skämt. Det är oerhört svårt för mig att begripa hur någon kan göra detta, att inte respektera ett offer och dennes familj och vänner. Det äcklar mig. Det äcklar mig hur de vågar och vad det värsta är det vet jag inte ens. Om det är faktumet att de inte står för det utan håller sig gömda, att det är det faktum att de ens kom på idén eller, och det är det jag skulle lägga min gissning på, att de genomförde det. Nej. Det är inte acceptabelt och helst av allt vill jag ge dem en massiv utskällning om uppfostran och om hur man respekterar andra människor. Man skall inte vanhedra en människa. På något sätt.
Begrundar det faktum...
... Att jag för tillfället befinner mig i en instabil husvagn och att detta medför att varenda gång någon bestämmer sig för att vända på sig så gungar hela husvagnen så mycket att en lättare form av sjösjuka kan infinna sig. Man kan även begrunda att varenda ljud, däribland snarkningar, hörs. Vi är fyra stycken vuxna. Vi får se var detta kan sluta någonstans.
Annars har vi lämnat min fantastiska barndomsstad bakom oss. Mestadels regn men inga sura miner för det. Vi såg allt som skall ses när man besöker Sveriges framsida även om höjdpunkten för mig innebar att få gå ner i en ubåt. Spännande. Nämnas bör att det var ytterst trångt och hur 37 vuxna stora män kunde trängas där nere med 70 cm breda sängar, minimala toaletter och med ett personligt utrymme på ungefär 7 nanometer är ett stort frågetecken. Jag fick inte plats.
Förutom detta så är mitt knä i jämförbar storlek med en mindre apelsin, dock i en färgskala som lutar mer åt ett plommon. Jag lyckades nämligen drämma i knät i en metallvägg på ubåten då jag bestämt, med full fart och ytterst, ytterst graciöst skulle svinga ut ett ben genom öppningen. Det blev tyvärr mindre graciöst och slutade med ett ålande på marken. Detta matchar jag givetvis med en värkande armbåge, som jag lämpligt nog gav en liten (men ack så plågsam) tillsägelse på Liseberg. Den har inte förlåtit mig ännu utan fortsätter ge igen genom att värka mer än någonsin.
Imorgon beger vi oss mot vår mycket eminenta huvudstad. Jag tänkte bosätta mig hos kungen, men sedan vet jag ju inte vad han kommer säga om den saken.
Bjuder ny på bilder och säger över och ut.
Begrundar det faktum st
Orkar inte riktigt berätta om dagen som har gått utan tar det imorgon istället. Istället bjuder jag på en bild så får ni ha en toppen morgon medan jag går och lägger mig nu. Jag vill inte hem!
om ni tänker er ett regnväder kombinerat med fjorton timmars sömn.
Alltså, det här med rubriker. De är inte min starka sida och därför ber jag er hemskt, hemskt mycket om ursäkt. Ni får leva med det min trötta och lite lätt understimulerade hjärna kan frambringa. För understimulerad blir den ju en sådan här dag då mitt på sommarlovet då jag bara bakar kanelbullar och ser på film, i princip. Inte för att jag klagar på understimulerandet. Det är faktiskt ganska trevligt, åtminstone om man jämför med hur den kommer att må vid den här tiden tre månader framåt i tiden.
Så, som ni kanske nu redan har förstått, så har jag alltså föregående natt sovit fjorton timmar. Nu har kanske (förhoppningsvis) den där tidsskilnaden äntligen börjat ge med sig. Jag kan väl önska detta åtminstone. Sedan bakade jag kanelbullar, och fråga mig inte varför. Mestadels kanske för att Faith skulle få se hur vi bakar kanelbullar på hederligt svenskt vis. Kanske lite för att jag ville ha kanelbullar, men allra mest för att mamma föreslog det och jag var uttråkad. Därför knådade jag en deg och kavlade sedan ut denna till bullar. Vi har nu en hel drös av dessa i frysen. Något mer har nog min dag egentligen inte bestått av, min understimulerade hjärna förmådde inte att producera mer än så. Men jag klagar som sagt inte utan tackar för mig och hoppas på en produktivare dag imorgon.
I brist på ork publicerar jag en bild på mig med röda läppar på en restaurang vid ett firande av kompis artonårsdag.
Hur sätter man ord på känslor som man aldrig känt förut?
Börjar undra vad jag känner, vad jag egentligen vill. Känner mig fångad i en kropp som inte har förmåga att känna det jag vill känna. Som inte har känslospektrat som jag behöver. Jag undrar vad som krävs. Hur jag ska kunna reda ut alla de trådar som just nu mest befinner sig huller om buller, hur jag ska kunna veta vad jag känner när jag aldrig känt det innan. Hur jag ska bete mig, vad jag skall göra. Frågor som är så lätta att ställa men som är ännu svårare att besvara.
Jag vet hur jag ska bete mig när jag är glad, för det är en bekant känsla. Jag vet hur jag ska bete mig när jag är arg, för likaså är den känslan bekant. Jag vet hur jag ska bete mig när jag är ledsen, när jag är lycklig, när jag är modig och när jag är nyfiken. Jag vet att jag skall skratta, att jag skall skrika. Att jag skall gråta, att jag skall le, att jag skall våga och att jag skall fråga. Likaså vet jag hur jag skall bete mig för de känslor som jag inte är alltför bekant med men som jag ändå känt. Att vara stolt över någon, att vara framgångsrik, att saknar någon eller något. Och sedan finns det de där känslorna som på senare tid börjat dyka upp och som får mig att fundera på vad det här är och hur jag egentligen ska reagera på det där obegripliga som just nu tar över en kropp som inte har förmågan att ta hand om de känslor som den vill känna. Känslan som uppstod dagen vi skulle ge oss av från landet på andra sidan havet var en sådan känsla. Det var inte saknad. Det var inte frustration. Det var inte skuldkänslor och ändå, ändå fanns den där. Så närvarande så stark och jag visste varken om tårar eller ett illvrål skulle hjälpa. Ingenting verkade fungera. Min kropp hade inte förmågan, har inte förmågan, att känna de känslor som behövs. Och tyvärr är det inte bara den känslan. Tyvärr, eller är det kanske positivt, har det sådana känslor uppstått flera gånger. Och jag bara hoppas och önskar att jag skall lära mig. Lära mig hur jag tar hand om känslorna till nästa gång.
Jag vet hur jag ska bete mig när jag är glad, för det är en bekant känsla. Jag vet hur jag ska bete mig när jag är arg, för likaså är den känslan bekant. Jag vet hur jag ska bete mig när jag är ledsen, när jag är lycklig, när jag är modig och när jag är nyfiken. Jag vet att jag skall skratta, att jag skall skrika. Att jag skall gråta, att jag skall le, att jag skall våga och att jag skall fråga. Likaså vet jag hur jag skall bete mig för de känslor som jag inte är alltför bekant med men som jag ändå känt. Att vara stolt över någon, att vara framgångsrik, att saknar någon eller något. Och sedan finns det de där känslorna som på senare tid börjat dyka upp och som får mig att fundera på vad det här är och hur jag egentligen ska reagera på det där obegripliga som just nu tar över en kropp som inte har förmågan att ta hand om de känslor som den vill känna. Känslan som uppstod dagen vi skulle ge oss av från landet på andra sidan havet var en sådan känsla. Det var inte saknad. Det var inte frustration. Det var inte skuldkänslor och ändå, ändå fanns den där. Så närvarande så stark och jag visste varken om tårar eller ett illvrål skulle hjälpa. Ingenting verkade fungera. Min kropp hade inte förmågan, har inte förmågan, att känna de känslor som behövs. Och tyvärr är det inte bara den känslan. Tyvärr, eller är det kanske positivt, har det sådana känslor uppstått flera gånger. Och jag bara hoppas och önskar att jag skall lära mig. Lära mig hur jag tar hand om känslorna till nästa gång.
En blogglust som försvann
Min lust att blogga försvann i ungefär samma takt som lusten att åka hem när jag väl satt på flygplanet. Så, som ni förstår, så är den ganska obefintlig. Men för er skull så tänkte jag ändå dyka in här och skriva ett litet litet inlägg om vad vi har haft för oss sedan i Lördags eftermiddag då vi kom hem.
Efter att suttit på flyg, flygplatser och tåg dök vi alltså upp i Karlshamn för att där bli hämtade av min kära mor och far som tog oss hem. Sedan sov vi, ganska mycket och gjorde mest ingenting nästkommande dag. Och efter det blev det Kalmar och middag på Lammet och Grisen och det var mysigt även om det nästan blev en återförening av gamla klassen. Sedan åkte vi hem nästa dag efter att ha spenderat natten och morgonen hos Simon och efter det handlade vi och åt mat innan jag stupade i säng klockan 21:30 av trötthet igår.
Och kanske är inte det där så mycket en uppdatering för er om jag skall vara ärlig, utan mera en dagbok för mig. För att jag ska veta vad jag hållt på mig, framförallt nu när Faith är här.